Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen och Tyskland. Henning Hamilton: Kriget i Tyskland 1866. E. de Laveleye: Tyskland efter 1866 års krig. Fri bearbetning efter franska originalet af H. Hamilton. Af Claes Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PREUSSEN OCH TYSKLAND.
195
kriget för dörren mellan de begge tyska makterna,
till dess Ga-steinerkonventionen för ett ögonblick
aftedde stormen, utan att man ännu vet, hvad som då
hindrade dem att vädja till svärdets afgörande.
Samma ho.st gjorde Bismarck sin andra resa till
Frankrike, och dä blef Österrikes öde afgjordt. Hvad
som då aftalades, eller om ens något direkt blef
aftaladt, det vet ingen, men så mycket hade den sluge
statsmannen sett af de kejserliga planerna, att han
kunde återvända hem med full visshet, att Frankrike
i händelse af ett Preussiskt-Österrikiskt krig icke
skulle kasta sig öfver den förstnämnda makten. Det
kan nu efteråt synas mången underligt, men det var då
temligeii naturligt Frankrike hade en dryg rak–ning
att uppgöra med Österrike. Bakom Septemberkonventionen
låg 1859 års program: Italien skall vara fritt
intill Adriatiska hafvet. Och det kunde ej annat än
passa förträffligt in i Frankrikes planer att, på
samma gång Österrikes inflytande på halfön alldeles
tillintetgjordes, se dess ö/vermakt i Tyskland hämmad
genom ett förstorad t och af rundad t Preussen^ utan
att derför Frankrike önskade eller tänkte sig den
ena staten öfvermäktig den andra. Och fullt viss kan
man vara derpå, att Napoleon III hoppats få spela
den ärofulla rölen af Europas skiljedomare genom
att träda emellan, då Österrike hotade få öfvertaget
öfver Preussen. Ty om detta senare tvistade ju ingen,
hvarken regeringarne i Frankrike eller Österrike, ej
heller »både militärer och idkare af fredens yrken»
enligt det yttrande Frankrikes Statsminister efteråt
Öppet fällde. När derföre utgången blef alldeles
motsatt, och några veckors fälttåg bragt Österrike
till branten af sin undergång, så stod den Franska
politiken helt villrådig och häpen, liksom det öfriga
Europa. Den började då ana hvad Bismarck förutsett;
att striden gällt något mera än betryggande af
Preussens maktställning, nemligen Tyska folkets enhet.
Utgången af 1866 års krig är derföre icke längre
oförklarlig. Striden hade visserligen för ögonblicket
kunnat utfalla något fördelaktigare för Österrike,
men den hade för visso ånyo upptagits och slutligen
fört till samma resultat. Ty sedan enhetskänslan en
gång vaknat till fullt lif, måste Tysklands folk,
i samma mön be-hofvet af en yttre betryggande
form för denna enhet blef allt starkare, känna
sig draget till Preussen, hvilket under dåvarande
förhållanden ensamt kunde tjena som grundval for en
dylik byggnad. Visserligen är det sant, att det nu
var på våldets väg, som allt detta genomfördes, och
att våldet aldrig kan göra ett samhälle varaktigt,
hvilket ensamt rätten förmår, men vi vilja dervid
blott erinra, att allt krig är våld, och att det
likväl ej derför kan falla någon in att förneka dess
rättmätighet under vissa förhållanden, äfvensom
att, när någon hindrar rättens, det vill här säga
nationalitetens fredtiga utveckling, så blir följden
endast den, att denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
