Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar om svensk verskonst. Aristophanes' lustspel Foglarne, öfvers. af Hj. Säve. Af M. Dalsjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’268 ANMÄRKNINGAR OM SVENSK
VERSKONST.
långa slutstafvelser, språket nu eger; de äro icke
öfverflödigt många. Om den reform, vi påyrka, gällde
talspråket i allmänhet, då vore han outförbar;
men svenska folket uttalar ännu icke manskapet,
storheten som rena daktyler; utan hvad nyansering de
båda första stafvelsernas betoning på olika trakter
än må hafva, alltid eller åtminstone vanligast äro
dock begge långa. Men reformen gäller bruket i skrift;
det gäller äfven i afseende på dessa ord blott att få
dem betonade på samma sätt i versen som i det dagliga
talet. Att det är möjligt att åstadkomma denna reform
(under förutsättning, att de som skrifva vers bemöda
sig derom och icke kasta in orden i versen på måfå),
det hafva prof. Spongberg och Alexandersson visat;
äfven Selahn och Brandt hafva sträfvat efter det
rätta; ehuru med mindre framgång än de förstnämnde.
Af Lektor Säve begagnas de i fråga varande
slutstafvelserna än såsom långa, än såsom korta,
och någon bestämd grundsats i denna fråga hafva vi
ej hos honom funnit. Vi se nämligen såväl »sjukdom»
(31, 104) och »ungdomens» (705) som »rlkdömar» (592),
«rikdÖm» (731) och »ungdom» (732). Tvåstafviga ord
på »het» äro i denna öfvers. vanligen trokéer. Dock
placerar han dessa ord i trimetern oftast så, att
deras sista stafvelse kommer i början af udda versfot
der lång stafvelse får stå. Det ser derigenom ut, som
om han ansåge, att dessa ords ultima bör vara lång;
det säkra är, att han anser henne kunna vara det.
Om ett sådant substantiv eller adjektiv med
lång slutstafvelse ingår såsom första delen i ett
sammansatt ord eller får en afled-ningsändelse, bör
det i allmänhet bibehålla samma betoning, som det hade
före sammansättningen eller afledningen. Samma blir
förhållandet om ett enstafvigt substantiv sammansättes
med ett följande, hvars första stafvelse är lång
t. ex. ’ömsDrgsfull, kfirt-tp/ihet, hämdlyisttiad,
och enligt vår åsigt äfven gödhVtsfull, kär-fåksrik,
ungdomsfröjd, snarlikl&t, redbcirtät o. d. Hr
S. använder sådana ord vanligen rätt och har ådagalagt
stor förmåga att passa in långa sammansatta ord i
versen så, att stafvelsernas ursprungliga qvantitet
bibehållits. Men »fårskinnspels» (122), »mid-dägsspis»
(82), »middagssol» (l 096) anse vi icke betonas
rätt. Dessa ords betoning är ock blott undantag ifrån
hr S:s princip, som är uttryckt i »köpfärdsresa»
(594) och möjligen i »urigdömsskön» (1723), jfr
ofvan. Deremot tro vi, att hr S. går för långt, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
