Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den tyska historieskrifningen rörande Gustaf Adolf och tretioåriga kriget. Droysen: Gustaf Adolf. Öfversättning. II. Af S. F. Hammarstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN TYSKA HISTORIESKRIFNINGEN RÖR. GUST.
ADOLF. 305
lingar, som blott till en del synas hafva varit
Droysen bekanta, och till hvilka vi framdeles torde
återkomma.
»För Stralsund», säger Geijer, »kastade sig Gustaf
Adolf i det Tyska kriget». Detta yttrande får dock
icke missförstås. Man far nämligen i detta, liksom i
andra dylika fall, icke förblanda den närmaste yttre
anledningen med de djupare liggande orsakerna. Detta
leder oss till den för bedömande af Gustaf Adolfs
politik och personlighet vigtiga och olika besvarade
frågan: hvilka voro de bevekelsegrunder, som förmådde
honörn att kasta sig i ett krig, om hvilket han sjelf
erkände, att det »icke var proportione-radt till
Sveriges krafter?» Lyckligtvis har denna fråga,
som oss synes, på ett tillfredsställande sätt
blifvit besvarad af den man, som af konungen sjelf
med oinskränkt förtroende invigd i hans planer,
bättre än någon annan var i stånd att känna och
bedöma dem. Enligt de Svenska rådsprotokollens
intyg yttrade nämligen A. Oxen-stjerna år 1037 i
det Svenska rådet: »Defensio religionis var intet
vår principalis scopus, utan Sahl. Kongl. May:t hade
andre store <’ausas belli, det är [han ansåg] . att
religionen intet bör propageras armis, utan des arma
are spiritualia, såsom prceces et lacrymce; utan den
var principalior scopus, ät Rex Sveeice och Consortes
religionis nostroe må blifva i säkerhet och de uti
sitt esse conser-i-erade, tam m statu Ecclesiastico,
quam Politico. Toucher andes derföre i detta fallet
icke så högt religionen, som mere status pu-blicus,
under hvilken resorterer och religionen.»
Det var sålunda i främsta rummet politiska hänsigter,
som bestämde Gustaf Adolfs politiska verksamhet;
det var hans rikes och hans trosförvandters säkerhet
och konserverande så väl i kyrkligt som politiskt
hänseende, som utgjorde krigets »principalior scopus»;
men om han ock sålunda i sin egenskap af statsman
förnämligast afsåg deri allmänna politiska ställningen
(»status pu-blicus»), så »resorterade» dock derunder
äfven religionen, och härigenom blef hans strid för
det protestantiska Europas framtida säkerhet tillika
en strid för protestantismens egen framlid. Härmed
öfverensstämmer till alla delar Gustaf Adolfs egna
yttranden, och allt utvisar, att han var klart
medveten af denna sin veiids-historiska sändning
och djupt genomträngd af den upplyftande känslan,
att han härvid var torsynens utkorade redskap.
Vi tro, att detta i hufvudsaken äfven är Droysens
uppfattning; men Droysen synes oss dock på åtskilliga
ställen allt för mycket betona det påståendet,
att Gustaf Adolfs krig icke var ett religionskrig -
ett påstående, om hvilket man frestas säga, att det
hvarken är helt och hållet falskt eller sant. Ty
fastän det icke egentligen och i främsta rummet var
för religionens skull, som Gustaf Adolf nära nog
till öfveransträngriing anlitade sitt rikes krafter i
ett vidtutseende krig, så blef dock, genom den nära
inbördes vexelverkan mellan den tidens kyrkliga och
politiska in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
