Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om ordnandet af det rättsliga försvaret. O. A. Beckman: Framställning om nödvändigheten att införa ett advokatstånd i Sverige. O. A. Beckman: Fyra till Riksdagens Justitie-Ombudsman ingifna skrifter rörande bland annat nödvändigheten att införa ett advokatstånd i Sverige. 1869 års Riksdagsförhandlingar. Af A. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332 OM ORDNANDET AF DET RÄTTSLIGA
FÖRSVARET.
förut anförda stadgandet rörande fullmäktigskap har
komitén och sedermera äfven lagberedningen lagt ett
annat af följande innehåll: »Vid hvarje rätt skola
minst två skicklige män förordnade vara att såsom
fullmäktige de parter tillhandagå, som. dem anlita;
= .- - ~ - Dessa allmänne fullmäktige skola nämnas
vid öfver -rätt och högsta domstolen af konungen och
vid underrätt af öfverrätten».
»Så vida ej någon funnes, yttrar komitén i sina
motiver, »till hvilken en part med tillförsigt kunde
vända sig för att få sin sak bevakad, vore han ej
försäkrad mot vådan att förlora sin rätt. särdeles
när saken skulle fullföljas å högre ort, dit han ej,
utan allt för stor kostnad, kunde sig sjelf begifva,
då inställelsetiden vore för handen». Obestridligt -
men, såsom man torde finna, från komiténs ståndpunkt
föga följdriktigt. I allt fall har man genom denna
trosbekännelse föga uträttat för att »försäkra en part
mot vådan att förlora sin rätt». För att vinna detta
ändamål måste steget tagas fullt ut. Ty äfven antaget,
att de personer, hvilka utsagos att föra andras
talan, vore i sådant hänseende fullt qvalificerade,
så följer deraf ingalunda, att de komme att blifva af
allmänheten företrädesvis anlitade. En minoritet af
högsta domstolen påpekade vid förslagets granskning,
»att man ej hos allmänheten kunde förutsätta den
högre sak- och menniskokänne-dom, som behöfdes för
att urskilja det pålitliga rättegångsombudet från
den okunnige och ofta oredlige sakföraren, hvilken ej
sällan förstod att, genom ett eget slags vältalighet,
för den missledda parten dölja sina brister och
sin egennytta». Vi erinra ock, att likartade halfva
åtgärder redan tillförene så väl här som annorstädes
blifvit utan framgång försökta.
Men härförutan lider detta förslag af en ännu
väsentligare brist. Lika litet som i 1734 års
lag finner man deri några bestämda föreskrifter
rörande de qvalifikationer, sorn af de ifrågavarande
sakförarne skulle erfordras. »Skicklig» säger icke
mycket mera än »förståndig». Skulle nu vid hvar
och en af rikets öfver-och underrätter - de sen?ve
nära 200 till antalet- tillsättas två sakförare,
kan det med sKäl befaras, att af brist på lämpliga
ämnen »skickligheten» komme att tolkas, så som man
nu tolkar »förståndigheten», och resultatet sålunda
blifva intet. Men om en sådan åtgärd icke komme att
lända den rättssökande allmänheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
