Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nya lärorna om Svenske medborgares värnepligt. K. M:ts Nådiga proposition till Riksdagen angående landtförsvarets organisation d. 17 Jan. 1869. Underdånigt anförande till statsrådsprotokollet d. 31 Dec. 1868 angående landtförsvarets organisation af Chefen för landtförsvarsdepartementet. Underdånigt betänkande af komiterade för utredning af frågan om Roterings- och Rustningsbesväret, afgifvet d. 8 Okt. 1867. J. Mankell: Om svenska krigsförfattningens utveckling och framtid. Af H. L. Rydin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 DE NYA LÄRORNA OM VÄRNEPLIGTEN.
tydelse, som om de uteslutande voro riktade emot
konungen och tillkommit såsom en »säkerhetsåtgärd, en
protest emot de öfver-trädelser af indelningsverkets
grunder, som under den enväldige Gustaf IV Adolfs
regering egde rum genom landtvärnet», och att
»de innebära ett förbehåll af riksdagen, af adel,
prester, borgare och bönder, allesammans i egenskap
af fastighetsegare eller boställs-innehafvare,
mer eller mindre rust- och rotehållare, mot vidare
missbruk i detta fall», samt att de ingalunda
kunna åberopas såsom stöd för konungs och riksdags
rätt, att utan rust- och rote-hållares medgifvande
besluta en tillökning af försvarskrafterna på den
allmänna värnpligtens grund. En sådan tolkning,,
som den nu gjorda, kan ej gerna gifvas utan totalt,
förbiseende af hvad föregående 11. FF. föreskrifvit
i afseende på indelningsverket, och blir jemväl i
öfrigt ett blott hugskott. Den som kan på allvar
påstå, att 1809 års ständer, då fäderneslandet
hemsöktes med krig af båda sina grannar, skulle
hafva glömt, att de representerade svenska
folket, som för sitt sjelfbestånd fordrade en
tillökning af försvarskrafterna, och endast tänkt
på sin egenskap »af mer eller mindre rust- och
rotehållare», är ett hån emot den riksdag, som
fäderneslandet har att framför andra tacka för sin
frihets och sjelfstän-dighets bevarande, på samma
gång denna tolkning står i strid med den historiska
sanningen. Ingen ifrågasatte vid denna riksdag begge
statsmakternas rätt att besluta rörande denna vigtiga
fråga. Och att dessa §§ ej kunna tolkas så, som om
jemte riksdag och konung jemväl rust- och rotehållare
skulle ega en särskild rätt att sanktionera besluten,
visar sig deraf, att denna fråga ej ens ansetts
vara af beskaffenhet, att lika som under föregående
statsskick fordra hvarje stånds särskilda bifall,
utan enligt då antagna E. O. § 75 var att hänföra
till dem, i hvilka tre stånds öfverensstämmande
beslut gällde såsom riksdagens beslut, och detta
ej på grund af förbiseende af frågans beskaffenhet,
utan efter sorg-fällig pröfning *).
*) Ur konstitutionsutskottets läsvärda anförande i
fråga om sättet huru besluten i dessa frågor skulle
fattas, tillåta vi oss blott anföra följande ord:
"Sjelfva tillvaron af en viss gifven skyldighet
uti staten är, så vidt den innefattas i sjelfva
samfundsbegreppet och deraf sig härledande allmänna
pligter, såsom grunderna för skyldigheten att
upprätthålla samhällsförfattningen och att hvar i
sin mån bidraga till landets försvar m. m., föremål
för sådana öfverlätrgningar, hvarvid tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
