Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Materialism. D:r L. Büchner: Kraft och Materia. Öfversättning från tionde tyska upplagan. Af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490 .MATERIALISM.
ådagalagdt, att subjektet ej kan förklaras ur
materien, utan att tvärtom materien är det, som
fordrar förklaring, eller hvars grund skall uppvisas
i det förnimmande subjektet, så är det ju en ren
orimlighet att tala| om »materien» som det »absoluta»,
en »evig materia» o. s. v. Har man blott riktigt
definierat dessa olika begrepp, är deras fullkomliga
oförenlighet så genomskinlig, att man ej behöfver
derom nämna ett ord.
Den rena materialismens förnekande af frihet och
sedelag, af Guds personlighet och menniskans
förfaller likaledes för den, som vid analysen
af erfarenheten funnit, att subjektet är dess
förutsättning, och som i subjektets tänkande eller
klara förnimmande funnit dess första visshet,
dess verkliga vara. Den förnuftiga tillvaron, det
personliga lifvet med dess innehåll är dermed den
verld hvari den sinliga och ändliga verlden eger
sin grund; friheten är förmågan att välja emellan
förnuftiga och sinliga bestämmelsegrunder; sedelagen
är den menskliga personlighetens eget väsen, och den
personlige Guden är för den menskliga personen en så
nödvändig förutsättning som enheten för mångfalden,
det fullkomliga för det ofullkomliga. Huru filosofien
från denna utgångspunkt förklarar eller sträfvar
att förklara den sinliga och ofria naturen, tillhör
det ej oss att här visa. Endast så mycket böra vi
här tillägga, att filosofien såsom all vetenskap
måste erkänna gränser för sin förklaring. Den tid
är nog förbi, när filosofen föll naturforskaren i
handtverket och från sin ideala men abstracta princip
sökte deducera den sinliga verldens concreta former.
Vi hafva talat om den materialism, som åtminstone
iakttager ett visst decorum i afseende å konseqvens
och uppriktighet, och som i det längsta håller färgen
gentimot sina egna orimlig-heter. Vi hafva derför,
det måste medgifvas, i denna framställning icke alltid
träffat Dr Biichner, ty denne förf. besitter, såsom
vi redan haft tillfälle att anmärka, en förmåga af
sjelfmotsägelse, som sannerligen gränsar till det
oanständiga. Denna framträder ej blott på sådana
ställen, der den kan förklaras af författarens
oförmåga att undvara vackra fraser eller hans rädsla
för sina egna konseqvenser; den är ej alltid så
lustig, som irär hau talar om »huru vårt vetande,
kännande etc. uppväxer ur den yttre verlden och lyfter
idéens blomkrona deröfver», eller så ömklig, som när
han efter ett långt kapitel om frihetens omöjlighet
ändå ej törs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
