Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Unges Forbund. Lystspil i fem akter af Henrik Ibsen. Af Carl af Wirsén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNLITERATUR. 503
berg. Något så glänsande i afseende på anordning
och effekt har man väl sällan tillfälle att beundra,
och det bästa af allt är, att lika väl som vi unna
Stensgaard det obehag, han på detta sätt ådrager sig,
lika gerna se vi äfven, att kammarherren härigenom
blir förödmjukad och sårad, ty vi veta, att han
sjelf med rätt stort nöje ser sina vedersakare något
groft behandlas. Detta är helt enkelt mästerligt,
och vittnar, i förening med mycket annat, om
hvilka framsteg Ibsen gjort med afseende på det
sceniskt-dramatiska. Skada, att De Unges Förbund dock
ej, om man betraktar detta arbete i dess helhet, kan
anses som ett egentligt framsteg! Dock, löftesrikt är
det i alla händelser, ty, om skalden med hvad han nu
har vunnit i teknik, vet att förena de stora ansatser,
den märkvärdiga kraft, dem vi redan förut hos honom
beundrat, så hafva vi att vänta oss stora ting af hans
snille. Måhända fordras dock dertill ännu ett: må han
gifva oss harmoni, må han veta att försona de bröst,
dem han så väl vet att skaka. Ty det fins ett sublimt,
som tillika är harmoniskt, och det är ett misstag,
om man tror deri sublimitet, som vill umbära måttet,
vara af större och kraftigare verkan än den, som i
sig innesluter dess egenskaper.
Men det är ännu en annan anledning än den vi nyss
omnämnt, som vållar, att De Unges Förbund utöfvar
en stor och i åtskilliga fall genomgripande verkan
på sinnet. Öfver det hela kretsar ironien. Den skär
genom pansar, den tränger genom märg och ben och nöjer
sig ej förr än den förbittrat oss i hjerteroten. Det
är en ironi af det dystraste slag. Den väcker vår
leda, den gör sinnet sjukt; vi måste medgifva dess
förödande kraft. Men den är dock en kraft, oeh
vi älska kraften mera än svagheten. Och vi höra
ännu i våra öron Lundestads ord: »Ja, pass paa,
mine Herrer! om ti, femten Åar sidder Stensgaard i
Folkets eller i Kongens Kaad, - kanske i dem begge
paa engang». De göra ett ödsligt intryck, dessa
ord, hvilka den varnande skalden låter just den
man uttala, hvilken i stillhet gifver akt på tidens
tecken och med varsamhet söker lotsa sig fram genom
farligheterna. Och vi börja tänka: skulle sådant
verkligen vara möjligt? Men med denna fråga äro vi
inne på ett annat område än det rent esthetiska.
CARL AF WIRSÉN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
