- Project Runeberg -  Livets fiender /

Author: Oscar Levertin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Kapitel III

Vid ingen tidpunkt av året giver en promenad genom Stockholm en sådan stämning av tungsinthet som i höstflyttningen. Det vilar en oemotståndlig melankoli över himmelns regnmoln, den dävna oktoberluften och dimman, som höljer de fuktdrypande husväggarna med sin vitgrå väv. Hela staden vimlar av människor med bekymrade anletsdrag och hemlösa miner, av tjänstflickor, som till nya matmödrar överflytta sin klumpiga byrå och sin glädjetomma existens, av lantfolk, som strömmat till från bygderna för att söka tjänst och nu bärande på sin lätta packning irra kring gatorna med ett på en gång nyfiket och bortkommet uttryck över dragen. Länge stanna de i gathörnen: flickor med svarta sidendukar över lingula hårtottar och drängar med kasketter på runda huvuden stanna där beklämda och undersamma inför denna aldrig slutande labyrint av vägar. Framför de överlupna kommissionskontoren, där de i regnet stå och vänta på sitt öde, äro stadens förtroendemän dem till mötes, värvaren och värdinnan, som hyr ut enskilda rum.

Överallt varsnar man flyttsaker. De fylla portvalven, slängas vårdslöst upp i vagnar med höga sidoräcken och köras långsamt bort genom dimman. Det är de rika salongernas utsökta lyx, stickande fram genom inpackningen, med bräckliga former och ömtålig färg, och det är plågsamt att se all denna förnäma elegans av siden och förgyllning ute på den smutsiga gatan i oktoberdagens grå luft, plågsamt som att möta i tiggarlumpor och vanställd av nödens skabb den förfinade ättlingen av en gammal släkt. Det är vidare alla dessa ärvda familjeinventarier, som mer än andra möbler samla kring sig minnen av ett hem, åldriga länstolar och skåp, som i decennier stått och gonat sig i samma vinkel av ett rum. Ens öga ömmar för dem, där de släpas ikring på gatorna, som för gamla människor, vilka tvingats lämna den lugna spiselvrån, deras ålderdoms sista kärlek. Det är slutligen, överallt vart man tittar, dessa massor av uttjänta husgeråd, av luggslitet och lemlästat bohag, som mitt i dagsljuset utbreda den gradskala av nöd och armod, som hemmen eljes dölja inom sina väggar...

Otto och Annie vandrade i middagsstunden en dylik flyttningsdag genom gatorna. All denna oro och rubbning, all denna fattigdom, oblygt blottad för var förbigående, fyllde deras bröst med missmod. Det var därför nästan med välbehag, som de lämnade de folkrika farlederna med deras oundslippeliga scener av ävlan och bekymmer och trädde in i den tysta Humlegården. Den gamla parken låg där duven i den tunga dimman, oberörd av allt flyttningsbuller runt omkring. Därinne i stillheten under kronorna, i ensamheten mellan de gamla stammarna dämpades den bittra känsla av att livet ingen ro och ingen varaktig stad äger, som detta flyttningslarm väckt till liv i de båda ungas hjärtan. Den dämpades till en sorgsenhet av mildare art, en blid smärta, nästan ljuv att bära, när man var två. Länge och väl gingo Annie och Otto härinne i de disiga alléernas värme och talade stilla samman om livets många trista och oundvikliga ting: om pannor, som fåras, och hår, som grånar, om ord och smekningar, som skola förgätas och förgå, om än människan fyller dem med all sin varelses rikedom. Och de undrade, varför dagarna skulle rinna bort som sand genom ens fingrar, varför vart flyktigt och soligt »nu» så fort skulle skymmas av ett grått »i morgon», varför allt skulle söndras och kärleken själv till sist skilja åt så bittert. Men vemodet över deras stämmor var icke så tungt, utan blitt och resignerat, liknande en kyss växlad genom tårar. Å, än skulle det dröja länge, innan ålderdomen klappade på deras dörr, många, långa år med ömsesidig morgonhälsning och ömsesidigt »god natt», innan blick förgäves måste leta efter blick.

Så tänkte de, och själva luften därinne i parken inbjöd till att gå och klema med sin smärta. Den var tung av blitt kvalm från våt sand och blad i förmultning, och dimman flöt mot kinden, ljum som vattenångan från ett bad. Det rådde därinne bland träden liksom en paus i höstens stora förödelseverk. Helt visst, allt det förfärliga skulle komma, regnet, som piskade, snö, is och den stora döden. Naturen skulle snart ligga där vanmäktig, en förstenad Niobe, som i stum förtvivlan ser all sin stolthet dö för vinterns pilar. Men ännu fanns en illusion av liv, ännu buro grenarna löv med hektisk rodnaad och bärnstensfärgad glans, ännu lyfte sig från den vissnande växtligheten en doft stark som sötman av övermogen frukt.

»Kanske vi nu filosoferat nog över denna världens fåfänglighet och kunde komma på gladare tankar däruppe?» sade Annie och pekade småleende med sin paraply upp mot Ottos fönsterlufter, som lågo mitt emot dem i ett av Sturegatans höga hus. Otto nickade jakande. Slutna mot varandra gingo de bada unga över gatan och skulle just stiga in i huset, då Otto grep tag i Annies arm och häftigt ryggade tillbaka. Samtidigt trädde en högrest man raskt ur portöppningen och avlägsnade sig utan att fixera dem.

»Vad i alla dar är det åt dig?» sade Annie och betraktade häpet sin fästmans ansikte, som med ens blivit mycket blekt.

»Vet du, vem det var?» frågade Otto kort.

»Nej! Varför skulle jag veta det?»

»Hessler, Bernt Hessler!»

»Såå! Nå, det var roligt att en gång få se själva ärkefienden.»

Otto skakade på huvudet åt hennes skämtsamma ton.

»Tycker du inte han ser obehaglig ut?» frågade han med allvarsam stämma. »Jag känner mig alltid illa till mods, när jag möter honom. Sådana ögon, en riktig förbrytarblick!»

»Vet du, det tyckte jag inte. Tvärtom, han hade snarare en melankolisk blick, något tungsint över ögonen, som jag icke sällan iakttagit hos mycket starka naturer, vilka världen icke vill tillerkänna den rättighet, vi andra ha -- att visa oss svaga och beklaga oss.»

»Nej! Stämmer det gamla talet om onda ögon in på någon, skulle det då vara på honom ... Men vad vill han i huset, där jag bor?»

Annie betraktade ännu en gång helt förbluffad Ottos allvarliga ansikte och brast så ut i ett klingande och smittsamt skratt.

»Logerar du i alla fem våningarna?» och hon tillfogade muntert, »var du glad att du tycker att Hessler ser ut som en bandit. Ty skulle det inte en smula avväpna ert stora, sköna hat, som ni kallar det, om han såg riktigt sympatisk ut, som någon hjärtegod gammal onkel?»

»Ack, Annie, om vi kunde se på människor som ni kvinnor, och inte alltid tvärt igenom de eviga programmen och tidningsartiklarna.»

Så gingo de tysta uppför trapporna. --

På aftonen samma grå flyttningsdag vandrade Otto ensam nedåt staden för att på ett kafé sammanträffa med ett par vänner. Hans vänkrets, som varit ovanligt vid, hade på det sista året mer och mer dragits ihop och förminskats. Hans förlovning hade först och främst upplöst alla dessa flyktiga förbindelser, som en man håller vid liv utan egentlig entusiasm eller tillfredsställelse, blott i den oklara rädsla, som alltid genombävar den ensammes bröst, rädslan för att en vacker dag stå isolerad, utan att ha någon att vänta en nick och ett gott ord av, när tomheten i ens kammare drivit en ut på vandring genom kaféerna, på jakt efter ett sällskap att döda tiden med. Av Ottos närmaste vänner hade många som flyttfåglar rymt hemifrån till gladare länder, andra hade satt foten under eget bord och gingo nu så upp i sin nya värdighet som hus- och familjefäder, att de knappast hade annat än beskrivningen på sin egen lycka att bjuda på, när någon mindre väl utrustad kamrat närmade sig dem med sin stumma bön om deltagande för sitt ensamma liv och sina ensamma planer. Men med två av sina gamla vänner höll Otto obrottsligt ihop och bildade med dem en trio, vars samklang icke lidit något avbräck av åren. De brukade råkas en afton i veckan-ena gången tankspridda, tröt ta, var och en med sin tidning i handen, nöjda att sitta tysta och läsa kring samma bord, en annan gång uppspelta och meddelsamma, förlängande sitt samtal under växande munterhet till långt in på småtimmarna. De kände varandra ut och in och hade dock alltid samma glädje av att råkas det var som en ersättning för alla de falska eller innehållstomma blickar och försäkringar, som de mottogo under arbetsveckans färdsel, detta sam manträffande med trofasta ögon och händer, som man ville trycka fast och länge. Det var också till dem, Otto nu vandrade av, och i kvällskylan tänkte han med välbehag på kaféets varma vrå och välkomsthälsningarna, som väntade. Och där han gick, såg han sina två trogna stallbröder för sig, som de plägade taga sig Ut i sin stamkundsvrå. Arvid Hjort hade slagit sig ned i soffhörnet med sin cigarrett i spetsig vinkel mot mungipan. Ottos fantasi urskilde hans långa, litet sneda överkropp, det fågellika ansiktet med sina skarpa och trotsiga drag, det spotska leendet kring munnen och blicken, som sammandrogs till ett spefullt kisande, när han replikerade. Hjort var en ung nervläkare, som nyss slagit sig ned i Stockholm, men ännu varken förvärvat namn eller praktik. Också brukade han i mulna stunder tala om att utvandra till Södra Amerika och helst till någon av denna kontinents barbariska stater, där människan icke förföljdes av den despotiska europeiska etiketten. I själva verket hörde Hjort också till dessa människor, som icke kunna pressa in sig i sällskapslivet utan att komma på tvären mot rådande regler och konvenansbud. Han hörde till de människor, som signalera misstag, vilka vilja passera oanmärkta, och utsätta andras felgrepp för en sarkastisk, en smula katedermässig kritik, till dem, som aldrig lägga något i, när någon räcker fram håven, eller protestera, när någon anklagar sig själv i ändamål att bli motsagd-goda och dåliga vanor från kretsar, där man diskuterar mycket, där hyckleriet demaskeras, men sanningskärleken också får en bismak av rätthaveri. Att diskutera var också Hjorts huvudförnöjelse, och han älskade teorier för deras egen skull, isynnerhet om de voro ultra och fantastiska.

Av en helt annan sorts lera var mannen mitt emot honom danad, Olof Waærn, Ottos knäkamrat i skolan och äldste vän. Det var en nordisk vikingagestalt, bred över skuldrorna med en allt igenom bastant kroppshydda. Hans huvud bar en man av guldgult hår, och hans anletes hull, som skvallrade om hög diet och långa siestor med tobakspipan i munnen, infattades av ett yvigt, gult helskägg. Han skulle blott med sin knubbiga hand lyfta en jättesejdel, överskummande av porterfradga, för att med sin figurs leende flegma bliva den bäst tänkbara personifikation av en ölstuga, där samtalet alltid gick gemytligt och mumman sjöd i de fyllda fastagen. Wærn var tulltjänsteman, men hans egentliga livsintresse var politiken i all dess vidd och utsträckning. Han hade granskat hjärtan och njurar på alla de politiska personligheter, vilkas namn genljödo över Europa, och visste till punkt och pricka, vad de gingo för. Spanska cortez och den bulgariska sobranjan hade lika litet några hemligheter för honom som kulturparlamenten. Han fröjdades och led med det radikala partiets öden över hela världskartan, men livligast intresse ägnade han dock, som billigt var, partimanövrerna hemma, och aldrig var han mer i sitt element, än när han genom en plötslig partichock tog loven vid ett val eller överrumplade någon fredlig och oberedd stämma. För övrigt var han hjärtegodheten och välviljan själv, ett av dessa stora, älskvärda barn, i vilkas sällskap ens eget skratr blir hjärtligare och ens lynne lättare än eljes, meddelande till höger och vänster något av ett varmt hems trygga belåtenhet.

Precis som Otto föreställt sig de båda vännerna, fann han dem strax därpå i deras vanliga hörn av kafeet. Whiskyflaskan stod framför dem, och de revo sockerbitar mot citron, kännande sig milshögt överlägsna den stora obildade massan, som använder citronskivor i sin toddy utan att förstå att denna frukts mest karaktäristiska smak finnes i skalet. Otto slog sig ner, bryggde sitt fluidum, och så drack man varandra till med en kort blick över glasen, som sade så mycket som att allt var i sin rätta ordning, precis som sist och härnäst, samt att saker och ting nog voro trista i allmänhet och isynnerhet, men att det ändock var någon vån, så länge man kunde sitta samman vid ett rykande glas whisky. Och den varma drycken med sin vidbrända smak gav en hemtrevlig illusion av att man satt och drömde framför julbrasan i en öppen kakelugnshärd och kände den varma ångan från sprakande ekknubbar slå mot sitt ansikte.

Samtalet uttömde hastigt dagens nyhetsförråd, och sedan lirkade var och en samspråket i riktning mot sin egen persons tycken och förkärlek. Hjort talade om Krapotkin, Wærn om en toryseger i England, och han drog sitt långa skägg och sökte se politiskt dyster ut, utan att dock nämnvärt lyckas förmörka sin humoristiska Gambrinusfysionomi. Så beskrev Hjort några sjukbesök han gjort i arbetarkvarteren vid Liljeholmen. »Ja», slutade han, »vore jag romanförfattare, skulle jag taga till ämne ett sådant där stort bolagshus' historia, skildra det allt från det byggdes, hyresgästerna, som bo i fukten och armodet i de grå rummen och slutligen barnen, som växa upp därinne, skjutande upp på gården som ogräs för att sluta förstärkningssiffror i vår statistiks dystraste kolumner. Det bleve en nyttig bok, en sida av Stockholms sociala liv, mer lärorik än all privatsentimentalitet, som bjuds i böckerna här hemma, eller hur, Otto?»

»Det kan vara», svarade Otto, »och dock, om jag vore författare, vad jag litet skulle bry mig om dylikt. Jag skulle hålla mig just till det du kallar privatsentimentalitet... Eller rättare vart människolivs två stora knutpunkter skulle jag skriva om och aldrig tröttna att skildra, kärleken och döden. Jag skulle tåla om kärleken så länge jag kunde, om dess ofattliga rikedom, dess outgrundliga blandning, där gemensamt jubel sjuder som vinskum och gemensam smärta bildar bottensats... Och bleve jag riktigt gammal eller olycklig, skulle jag tala om döden, om den slutliga smärtan och den slutliga trösten för oss alla... Genien med den lyfta och genien med den sänkta facklan.... vad kan dikten utom dem bjuda på annat än gra prosa?» Inom Ottos bröst fortfor sålunda den känslosträng att vibrera, som kommit i dallring under hans och Annies vandring genom flyttningsdagens melankoliska Stockholm. På samma vis talade även de andra denna kväll om saker, som lågo dem om hjärtat, utan att strängt höra på grannen. Och det var kanske också ett av de största behagen med denna trio, att samspelet gick lika väl ihop, även de dagar då de exekverande försjönko i sina egna drömmar och blott lyssnade till tonerna från sina egna instrument. Senare på aftonen besökte Wilhelm Sivers dem. Så snart de tre vännerna sågo hans högväxta dandygestalt, insvept i den engelska ulstern, träda in i kaféet, sprutto de till i denna spänning över vad som stod på färde, som alltid de unga inom dessa kretsar plägade erfara, när han nalkades. Sivers var nämligen allas deras hövding, han var en av dessa män, på vilkens skuldror en generation lägger hela bördan av sitt hopp och sina bekymmer och under vilkens diktatur den frivilligt böjer sina stridiga viljor. Han var ledaren, den blivande segerherren, i vilkens hand redan alla trådar av partiets agitation löpte samman, det synliga eller osynliga drivhjulet för varje slag för den goda saken. I hans namn samlades som i en brännpunkt all den eld, som lågade över hundrades stridslystna och otåliga önskningar. Själv var han också medveten härom och gick upp i sin ställning som partichef. Hela livet gestaltade sig för honom som en strid av två partier, vilka kämpade om makten, och av världens oändlighet låg allt dött och oförstått för hans öga utom den snäva terräng, som berördes av denna fejd. Människorna hade i och för sig icke mer intresse för honom än schackpjäser, som först fingo värde, när kampen stod om de gula och de bruna fälten. Hans tanke, som dagen om ruvade över denna jättematch med sina tusen drag, betraktade människosorg och människolycka kallblodigt och abstrakt, som räknemästaren bokstäverna och siffrorna i en ekvation, vilka blott hava värde som medel att lösa ett problem.

Sivers var en lång, smärt man med något engelskt både över sitt utseende och sin klädsel. Han hade ett markerat, glatt ansikte, slätkammat, svart hår och korta, svarta whiskers -- över hela fysionomien låg något av en anglosaxisk sektledares fasta och beräknande energi. Ögonen voro stora, svarta, med en sällsam, kall blick. Förgäves letade man i dessa pupiller efter en återspegling av ens egen sorg eller glädje eller av intresse för det avhandlade ämnet. Men blicken var heller icke den isande själviskhetens. Den blott gled undan, liksom gled förbi det närvarande och fixerade osynliga ting i fjärran, redan på förhand upptagen av nästa timmes intressen, av nästa dags pIaner och omsorger.

Sivers hade några förhållningsorder att giva och slog sig därför ett ögonblick ned i de tres krets. Vid hans ankomst rycktes Otto upp ur den känslonihilism, som hela dagen behärskat honom, och började ivrigt tala om den politiska situationen. Allt det missmod, som länge och väl glött inom honom, all hans överretning och förbittring slogo plötsligt ut i ljus låga, och i en ström av lidelsefulla ord hudflängde och brännmärkte han den reaktion, som med ens börjat blåsa över landet, Han slutade med att våldsamt anfalla Hessler, fienden, vilkens förhatliga bild alltid med hallucinatorisk klarhet tedde sig för hans syn, när talet kom på detta tema. Hans röst skälvde, och när han tystnade, kände han sitt hjärta sla med en orolig och våldsam rytm. Men Sivers satt bredvid och smålog lugnt åt Ottos hetsighet. Han njöt av att se all denna brännande passion, som han visste sig kunna regera med sin kalla tanke, trots all dess våldsamhet, lika säkert som maskinisten blott med en tryckning av sitt finger behärskar en maskin, tusenfalt starkare än han själv...

»Ja, Hessler borde du nu kunna omvända, sedan ni bo i samma hus, sade Sivers med ett kort skratt.

»Samma hus?»

»Ja, han har flyttat dit i dag... Min sekreterare sökte honom i hans gamla bostad.» Ottos vänner funno den tanken, att de båda antagonisterna nu skulle kampera under samma tak, synnerligen humoristisk.

»Få se, om ni inte nu i alla fall en vacker dag röka fredspipan samman!» sade Hjort och log sitt spotska leende. Men Otto blev plötsligen mol tyst och föll stel tillbaka mot soffkarmen. Det lade sig något tungt över hans börst, hans händer darrade.

Så lämnade Sivers dem åter för att till en annan krets utdela lösen och paroll, och han trädde ut ur kaféet med steg, som, även de, vittnade om den fasta och behärskade energi, som låg över hela hans väsen.

Kvällens historiska ögonblick var över. Stämningen blev en smula dåsig i kotteriets stillsamma vrå. Whiskyn gick flera varv ikring, och för varje glas, som tömdes, kändes den drömda röken från ekknubbarna i spiselhärden mer kvalmig och sövande.

Men Otto satt stum och genomgick i tankarna alla de möten-från det första i spårvagnengenom vilka Hessler förvärvat en makt över hans tanke, dolsk och förfärande som en lönlig sjukdom, för vilkens trollskott man förr eller senare skulle segna vanmäktig till marken. Det var, som dessa gångna veckor upptogos av en enda hetsjakt mellan Hessler och Otto. I stigande ångest ville Otto fly. Men ikring honom var draget ett förhäxat pentagram, vars gränslinjer hans fot ej hade makt att överskrida. Dagligen snörde sig snaran närmare kring hans person. Och nu skulle Hessler bo i samma hus som han! I samma hus, och sålunda ständigt störa alla hans dagar och korsa alla hans vägar. Hädanefter varken frist eller andrum. Hessler bodde i samma hus. Tusen gånger skulle de stå ansikte mot ansikte; han, fienden, skulle plötsligt slå upp sin dörr, när Otto gick förbi, och när natten kom och det blev riktigt svart i trapporna, hur skulle icke Otto då med andan i halsen och handen krampaktigt vriden om trappräcket lyssna till stegen, som dova och hotfulla närmade sig genom de mörka valven. Förgäves sökte Otto resonera sin tanke sund, säga sig själv att det kunde växa upp en farlig sådd av dessa giftiga frön, som han dagen om pysslade med. Men hans fantasi kunde icke komma ifrån dessa tvångsföreställningar. Som ett system av koncentriska ringar snärjde de honom mer och mer, beständigt lyktande i en och samma slutpunkt -- en bild av Otto själv. Maktlös såg han sig ligga över ett par trappsteg, medan Hesslers ansikte böjde sig allt närmare mot hans huvud. Hatet i fiendens ögon brände honom, där han låg blödande utan hjälp, och motståndarens skratt klang skadeglatt i hans öra.


Project Runeberg, Thu Oct 17 20:09:48 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/livetsfi/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free