- Project Runeberg -  Livets fiender /

Author: Oscar Levertin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Kapitel IV

Det hus, där Hessler och Otto bodde, var en av dessa moderna kasernbyggnader, som ögat fåfängt söker avvinna något intresse. Utan minnen och utan stil, utan ett ornament, som ledde tanken utöver teglet och murbruket, sträckte det över ett helt kvarter sin grå stenrektangel, likt ett modernt idealbygge: den jämngrå, slätstrukna familisteren. Själva vestibulen var, också den, kal och otrevlig med skymningen mellan sina väggar. Det var med en känsla av olust, man steg dit in och utsatte sig för portvaktens inkvisitoriska öga. Gick man uppför trapporna, mötte även där en utsikt, som gjorde en beklämd, en utsikt utan sol och färg över en grå gård, på alla sidor omgiven av fönsterrader, genom vilka man kunde blicka in i olika rum och våningar. I dessa hundratals glasrutor skymtade med de växlande timmarna alla dygnets scener från de mest upphöjda till de mest triviala. Människor passerade förbi i nattrock och peignoir lika väl som i frack och siden eller tecknade sina skuggor på de nedfällda gardinerna med åtbörder, som läto en tänka på skratt och kyssar, gråt och misshandling. Detta aldrig avstannande skuggspel med sina tusen silhuetter av livets största och likgiltigaste ögonblick föreföll som en världskarrikatyr, visad av någon Timon i groteska laterna-magicabilder -- så oskön och tragikomisk tedde sig denna sammangyttring av människoöden kring den mörka gården, där solstrimman såg ut som på fattigbesök, när den någon enstaka gång gled in över asfalten.

I första våningen av detta hus bebodde Hessler en lång fil av stora rum, möblerade med en gammaldags lyx, som icke var utan sin värdighet. Hesslers starka avsmak för allt modernt hade frälsat våningen från den allmänna nutida grosshandlarelegansen och dess blandning av kuriositetsbod och möbelmagasin. Här fanns intet av den moderna uppsjön på konstföremål och fantasisaker, draperier och portierer. Ej heller stodo soffor och bord i sneda grupper framme på golven, som gällde det att evinnerligen spela franska proverb -- allt gav tvärtom intryck av något kallt och avmätt, spridande en stämning som av ett gammaldags ämbetsmannahems ceremoniella tyngd. De stora möblerna från århundradets begynnelse med sina raka guldornament och sina stela empireformer stodo med behöriga mellanrum längs väggarna och intogo sina platser med en pondus, som icke ville veta av någon rubbning.

För Hessler själv var denna ram den bäst passande. Den stämde samman med allt det tvungna och tillknäppta i hans väsen, med hans oförmåga att slå sig lös, med den en smula officiösa hållning, som han bevarade även i sitt privatliv. Man behövde blott se honom spatsera genom rummen för att förstå, huru väl denna tunga omgivning överensstämde med hans person, med det bundna allvaret över hans ansikte och hans åtbörder, den styva rytmen i hans steg och det puritanska snittet av hans dräkt. Även hans barn -- den unge amanuensen och de båda fullvuxna döttrarna -- föreföllo hemma i dessa kalla, stela rum. De liknade alla sin far, voro storväxta, viljestarka och allvarliga som han, tunga, lidelsefulla lynnen, utan skämt och utan gratie. De beundrade och efterliknade honom. Men den gammalsvenska konservatism, som imponerade i faderns mäktiga, stridsamma natur, föreföll hos dem komisk, som en rustning, vilken de voro för unga att bära.

Men den, som absolut icke föreföll hemma här, var frun i huset, hur mycket hon än bemödade sig att foga sig efter sin omgivning. Hon, dottern av en gammal, rik släkt, vilken mer än ett sekel fört de stora godsägarfamiljernas förfinade existens, hörde till en annan värld än den man, hon valt, och de barn, hon givit livet. Redan i sitt yttre var hon så olik dem som en kokett liten Tanagrafigur är olik några av grovt material tillhuggna människobilder. Hon var liten och spenslig med smala händer på tunna handlovar och sma fötter med höga vrister. Åldern hade icke nänts störa det sirligt avvägda i hennes gestalt eller beröva åtbörderna något av deras medfödda behagfullhet. Ehuru hon, kuvad som hon var av allt det tunga och allvarsamma ikring sig, i sin toalett eftersträvade allt annat än just den färgrika och glättiga lyx av band och blommor, som ensamt skulle hava passat henne, kunde dock icke alla de mörka tyger och de tunga hårklädslar, hon begagnade, förtaga det drag av ungdom, som ännu dröjde i hennes lätta gång, i ögonens leende och i glansen över hennes hår, där blott en ensam silverstrimma vittnade, att ägarinnan passerat livets middagshöjd. Även hennes inre människa hade ursprungligen varit lika skild från sin omgivning som den yttre. Det rådde mellan henne och Hessler den djupa klyfta mellan dem, som hava sin odling ärvd genom långa ätteled, och dem, som förvärvat den i första hand. Det finnes i dessa gamla familjer, där rikedom och intelligens gått hand i hand, en egendomlig epikureism, som i det offentliga livet yttrar sig som en aldrig svikande förbindlighet och i det privata som ett nästan religiöst svärmeri för allt vad tillvaron bjuder på av fest-och skönhet, en epikureism, som har tvivlets allra älskvärdaste småleende för dagens dogmer och kannstöperier och en stålsättande ironi för världen och dess brokiga orättfärdighet. Det är denna epikureism, som teoriernas allvarsmän kalla tanklöshet och frivolitet, utan att förstå, att den är resultatet av en orygglig visshet om världskomediens eviga oförbätterlighet och en stark känsla av den makts närhet, som låter allt, som är ljuvt förvissna -- dödens. Det är på grundvalen av detta, som denna epikureism djupt hatar allt rätthaveri, men finner något av evighet i varje flyktigt moment av lycka, vinkande oss i ett vinglas eller ett kvinnoöga...

Att fru Ida Hessler en gång hört till just en dylik krets av älskvärd flärd och världsklok munterhet, föresvävade henne ännu, trots den långa tid hon levat i en rakt motsatt atmosfär. Icke tydligt, men i oklart vemod, som över skratt, som hon ej fått skratta ut, och en lust efter lyx och umgängesliv, som hon ej fått tillfredsställa, kände hon detta helst de långa förmiddagarna, då hon, övergiven av de sina, satt ensam i sin stela våning. Ofrivilligt drömde hon sig tillbaka till sin ungdom, och i minnets förskönande dager återsåg hon sitt fädernehem, varje vrå av den stora egendom, där hon vuxit upp...

Hon gick en ljuvlig sommardag genom den vidsträckta engelska parken, genom lindalléer med bisurr i kronorna och solfläckar på marken, förbi dammar med brunt vatten och simmande näckrosblad, till ett gammaldags vänskapstempel i kinesisk rococo. Hon gick genom den soliga trädgården, en gammal klosterplantering med Gravensteiner och Bon-Chretiener, där våra mormödrars gammaldags rosarter blommade på häckarna, och ett tropiskt vinddrag drog genom luften från det öppna orangeriet. På terrassen bakom den gamla solvisaren reste sig byggnaden med en viss fläkt av svensk storhetstid över sin fasad med de slottslika barocktornen, och än i dag förnam fru Ida med en rysning av välbehag den högtidliga svalka, som mötte, när man steg in i vestibulens vita valv... Därinnanför lågo alla de rum, där hon tillbragt sitt flickliv. De befolkade sig med ens med anletsdrag, en gång skrattande och livliga, men nu döda, med stämmor, som förstummats, minnen och episoder, slingrande i varandra som arabesker. Därinne funnos barnkammare, så fulla av äventyr som sagböcker, och lekstugor, så rika på upptåg som gammaldags bilderark. Där funnos sovkammare med de tokigaste drömmar om bandrosetter och kyssar under de brokiga sängförhängena, förmak med smussel och skalkstreck i skymningen och halvkvävda förklaringar på de små sofforna, salonger genljudande av julgillens och släktkalas' bullersamma glam, med skratt och pantlekar, doft av dadlar och Constantia, sorl av socker, smältande genom brylåns halster. Där funnos balsalar fulla av gammal dansmusik, Lanners valser och Sailor Boys polska, med netteldukskjolar och frackskört, som figurerade över tiljorna. Men rikast pulserade kanske livet vid jakttiden, när hela grannskapet samlades till festtaffel i högtidssalen. Ljusen i malmstakarna kastade reflexer av guld och blod på alla vapen, med vilka väggarna voro täckta, och på de dryckeskärl av fajans och tenn, som prydde ekskåpen. Jägarna förde in i samkvämet det övermod, med vilket friluftslivet och den tillfredsställda jaktpassionen rågat deras sinnen. När de sade sina damer artigheter eller drucko varandra till, hade deras blickar ett uttryck av livslust, som stegrades till skryt och feber inför alla de minnen om död kraft och multnad glädje, som fyllde rummet, inför värjfästen, vilka döden vridit ur seniga händer, inför dessa välkommor och stop, vilka en gång gömt allt dryckesklubbarnas larm och skratt, men som nu blott voro vittnesbörd om döda mäns döda lycka...

I ingen omgivning kunde Hessler hava varit mer främmande och vilsekommen än i denna, och dock var det just därigenom, som han lyckats bemäktiga sig Idas fantasi. Det lidelsefulla i hans natur och det stränga i hans livssyn, hans energi och hans härsklystnad, allt gjorde honom till en man för sig, i allo skild från de dådlösa njutningsmänniskor, med vilka Ida eljes umgicks. Det drag av kväkaraktig tyngd, som präglade hans person och som först förefallit henne löjligt, oroade henne snart som en protest och en förebråelse. Till sist behövde hon blott se honom för att, ung och svärmisk som hon var, erfara denna för döttrarna inom de högre samhällsklasserna icke ovanliga ängslan att leva i okunnighet om livets verkliga mening, på sidan om dess stora och väsentliga ting, och var dag, som förgick i skämt och nöje, i veckornas vanliga muntra flärd, började plåga henne som stulen från tillvarons allvar. I denna känsla, som på en gång var ett ungt blods dunkla lust att verka och en leda vid för många balkonversationer, började hon intala sig själv att idel tomhet rådde i den omgivning, vari hon levde, och ju mer hon slog fast som innehållslös sin umgängeskrets sorglöshet, vilkens leende visdom hon var för ung att begripa, dess starkare terräng vann Hessler i hennes själ. Hon diktade upp honom till en formligt apostolisk representant för allt, vad livet ägde av märg och kärna. Själv befäste Hessler detta intryck genom att uppträda med hårdheten hos en straffpredikant. Men denne straffpredikant var förälskad över öronen, och inför den unga flickan i sin trollkrets av förfining och elegans fick hans sträva väsen en tafatthet, som var älskvärd. Även om han ansträngt all sin en smula bondsluga förmåga att bedöma människor, kunde han icke hava valt en position, som passade honom bättre än denna blandning av sträng domare och försagd tillbedjare...

Så hade det gått till, när Titania räckte Bottom sin hand och Ida Kempf mot hela sin familjs vilja äktade Bernt Hessler.

Sedan dess hade nu många år gått och fru Ida hade icke blivit lycklig. Hon begrep icke rätt varför, ty ännu i dag älskade hon den starke despot, som blivit hennes make, och beundrade hans kraft, hans outtömliga kamp för sina ideal... Hon hade barn, som hon höll av och ett hem, där hon vant sig att leva. Och ändock kände hon sig icke lycklig. Men förmiddagar som den i dag förekom det henne, att hennes fantasi en gång lupit bort med henne, och sedan dess hade hela hennes liv varit ett långt misstag. Hon hade längtat till en värld, dit hon ej hörde, och nu hade det gått henne som en sydländsk växt, omplanterad i ett berglandskaps hårda luft och karga jordmån. Den växer, känner tacksamhet mot torvan, där den står, synes ett tanklöst öga frodas, men glömmer dock aldrig den helt annorlunda glänsande blomning, den kunnat ernå därnere i yppigheten, i det varma solskenet...

Men just då fru Ida hunnit denna punkt i sina fantasier, brukade det ringa på tamburklockan. Hon for upp med den olust inför verkligheten, som vi erfara, när en objuden realitet väcker oss ur våra drömmar. Bestört såg hon på vägguret att det redan var middagsdags. Åter hade hon drömt bort en förmiddag, och hon sprang till sin spegel, rädd att icke i sitt yttre finna den stillfärdiga värdighet, som blivit hennes andra jag... Det finns speglar, som de stora venetianska, liksom enkom till för att i all dess glans återgiva den bländande skönhetens reguljära drag, det finns andra, som de buktiga rococospeglarna, leende frestare till moucher och puder, till puts och koketteri. Men fru Idas empirespegel var en rigoristisk mentor, som alltjämt krävde äldre, mer missklädande moder och lät henne trycka den tunga hårklädseln allt djupare ned över sitt ännu ungdomliga huvud.

Vid middagstiden samlades åter den Hesslerska familjen. Sonen i huset kom hem från sitt ämbetsverk, lade ifrån sig sin portfölj med något av den varsamhet, med vilken man i pietistiska hus lägger från sig bibeln, och satte sig i en tankfull ställning, som han lärt av sin byråchef, med högra handens pekfinger vid tinningen. Han hade något vekt och osäkert i ansiktsuttrycket, som mildrade det ansträngt stela och tunga i hans hållning. De båda döttrarna kommo hem från syföreningar och kvinnomöten och gingo långa och karlavulna genom rummen. Äntligen anlände Hessler själv, upphettad av ett plenum i kammaren eller trött efter en förmiddag vid skrivbordet. Man bad till bords och spisade förstrött och under tystnad -- ensamt fru Ida syntes njuta av maten -- en smula gourmand satt ännu i henne i trots av en omgivning, vilkens kulinariska ideal var den heliga svenska husmanskosten... En fråga för dagen bragtes på tapeten, men samtalet gick trögt, som i alla kretsar, där det blott finnes en och därtill mycket absolut mening. Efter middagen satte man sig kring kakelugnens vinterbrasa, och denna skymningsstund, då bränderna sprakade och dunklet täckte ansiktena, var kanske den enda av dagens timmar, då familjens samvaro fick en förtroligare karaktär. Hessler slog sin son på axeln eller smekte någon av döttrarna; han räckte fru Ida sin hand med en åtbörd, som kunde vara ett kärlekstecken, en bön om tillgift för någon dunkelt känd orättvisa, eller en förbiilande skymningstanke på döden, och var han riktigt vid lynne kunde han vända sig till sin son och i en för honom ovanligt öm ton säga:

»Om vi skulle be mor läsa något för oss!»

Han visste att han gjorde henne en glädje med denna fråga. Ty fru Ida hörde icke blott till de många, vilka i dikt finna tillfredsställelse för ett livsbehov, men även till den långt fåtaligare klass av läsare, för vilka fantasiens värld ter sig med samma frestande påtaglighet som en roll för skådespelaren. Hennes stämma ryckte henne själv med, och när hon läste högt kände hon bedårande starkt det dubbelliv, som konst låter oss leva.

Läsa något högt! Det var icke så lätt i detta hem, där en så ofantlig del av litteraturen var satt på index. Lyckligtvis ägde man folksagorna, och det var ett område, där Hessler och hans frubondsonen och herrgårdsdottern-kände sig lika hemma. Med sin höga, spröda sopran, som ännu trots åren darrade av liv och munterhet, började fru Ida läsa dessa sagor, som man endast kan läsa dem, när man under en fantasirik barndom levat samman med den fria natur, ur vilkens sköte de kvällt med sin friska doft av skog och äng, när man var vintermorgon i märkena på snön sett fotspår av tomtar, som under natten giort puts med kornas juver och sädesbingarna på logen, när man var sommarkväll sett Soria-Moria slott tindra i aftonrodnaden. Men särskilt älskade hon alla de sagor, genom vilka drog som ett gäckande eko av naturens egen lustighet, sådan den, sammanvävd av skräck och spefullhet på en gång, lockar och isar oss i lövens prassel i skogsdjupet, i ett regnväders retsamma lekfullhet med de fallande dropparna, i kärrets gutturala skratt, när foten sjunker på den osäkra tuvan -- det är den halft hemska lustighet, som skapat skogsråna, myrens irrbloss och furumons huldra.

Mitt i ett dylikt äventyr brukade man störas av jungfrun, som kom in. Med en suck stannade fru Ida mitt i en mening -- hon visste att nu var denna stilla timme och dess sällsynta stämning av förtrolighet förbi. Det var aftonens post, som kom: brev, tidningar, korrektur och böcker, alla de bullrande fridstörarna utifrån. Hessler sprang upp och kastade sig nervöst över sin korrespondens. Från sin låga stol vid brasan iakttog hustrun med stigande spänning minspelet i hans ansikte. När han slutligen grep Stockholms-Posten, klack det till inom henne. På sista året hade denna tidning blivit själva huvudfienden till hennes lugn; där skrev ju Otto Imhoff, denna unga galenpanna -- hon använde ofrivilligt i sin tankegång sin mans uttryck -- som slumpen låtit bo i samma hus som de. Det var henne en daglig orsak till undran, hur denne unge man, som såg så vek och barnsligt lycklig ut, där han gick med sin fästmös arm i sin, kunde vara så djupt fördärvad och hysa sådana förfärliga åsikter. Hade han också i dag skrivit några gemenheter mot hennes man? Ja, det måste vara en artikel igen -- hon kunde se det på det uttryck av förbittring, som flög över Hesslers ansikte.

»Är den uslingen nu framme igen», ropade den unge amanuensen och sprang upp. »Och den skall man vara tvungen att möta här i trapporna alla dar... Gud vet vad han kan taga sig till. Jag tycker han stirrar riktigt hemskt på en, när man möts.»

Hessler instämde. Han kastade tidningen ifrån sig och gick med stora steg av och an i rummet. Han talade för sig själv avbrutna ord om bitterheten av att dag ut och dag in se sin gärning misstydd och förhånad. Det var en verklig grämelse, som sjöd inom honom, men hans åtbörder voro offentlighetens stora och oäkta, och hans röst fick något av skådespelarens beräknade patos.

Så tog han sina papper och gick tyst och mörk in i sitt arbetsrum. Det kom en tung förstämning över kretsen och strax därpå bröto barnen upp. Fru Ida blev ensam i den tysta salen. Brasan hade brunnit ned. Väggurets pickande hördes strävt genom tystnaden. Hon sökte läsa vidare i sin sagbok, men det var, som orden plötsligt förlorat all makt över fantasien. Rummet var fullt av offentlighetens stora ord, och leende i mjugg skyndade sagovärldens bebyggare mot dörren. En gammal fru, som ej var lycklig, blev ensam kvar vid en kolnad vinterbrasa och en sagbok, som ej ville giva illusion. --

Tre trappor upp i samma hus låg Otto Imhoffs rum med dess dubbla karaktär av förmak och studerkammare. Det fanns en smyg darinne med soffor, blommor och små broderade möbler, som bar prägel av hem och kvinna, utan en skymt av ungkarlslägenhet, och en annan med skrivbord, bokhyllor och stora högar med tidningar och broschyrer, som skvallrade om skribleryrket. Själv tycktes Otto en smula förändra utseende allt efter de delar av rummet, i vilka han befann sig. När han på den lilla schäslongen mellan blomsterbordens alla doftande växter väntade på Annie hade hela hans figur en lycklig ung dandys älskvärdhet. Mun och ögon logo skalkaktigt och fint. De vita fingrarna rörde ofrivilligt vid broderiets frans i en otålig lust att smeka. Med den intagande motsatsen mellan de drömmande ögonen och den styva hållningen, mellan den veka munnen och de martialiska mustascherna liknade han en älskare i ett italienskt maskspel, som på lek antagit capitanons krigiska värdighet. Det var uteslutande en människa för sig, som sörjde och gladdes med sitt innersta och äkta och med handen sträckt mot sin älskade vandrade genom människohoparna på en drömd stig. Men när han slog sig ned vid skrivbordet modifierades hans yttre. Han blev med ens mannen, som har andra bakom sig och talar i fleras namn, med ett drag av sektledarens salvelse över sin person. Medan han skrev upprepade han orden med folkmötets effektfulla tonvikter och gester, som voro deklamatoriska.

Denna januarieftermiddag hade Otto helt och hållet sin officiösa min, där han satt nedhukad över ett pappersark och tyckte sig icke finna nog starka tillvitelser för den polemiska ledare han författade. Tid efter annan kastade han pennan och lyssnade med ett förhårdnat drag av skrämsel över sitt ansikte. Det var alltid en och samma hörselhallucination, som plågade honom, bullret av någon, som långsamt steg uppför trapporna och närmade sig hans dörr -- men alltid med samma tunga gång och samma hotfulla rytm över stegen. Det blev till sist outhärdligt. Otto smög sig på tåspetsarna till dörren och tittade ut. Ingen människa syntes till, men han hade icke väl satt sig igen, förr än det dova trampet på nytt genljöd i hans öra. Slöt han ögonen en sekund, var det som dörren flög upp för ett isigt vinddrag och Hessler trädde in. Otto vågade knappt se upp av rädsla att finna fiendens resliga gestalt lutad över karmen på sin stol. Två månader hade förflutit, sedan Hessler flyttat in i huset, och för var dag, som gått, hade Ottos oförklarliga oro blivit starkare. Tanken att Hessler förföljde honom hade bemäktigat sig honom som en fix ide, vilken han förgäves sökte skämta bort -- den terroriserade honom med mörka aningar och syner om överfall och blod. Den sög näring ur dagens minsta obetydligheter, seende hat i blickar, skadeglad triumf i skratt, faror och försåt bakom dörrar, som öppnade sig, omskapande det borgerliga huset med sina lugna trappor till en fantastisk skräckens boning, där allt varslade undergång: Hesslers min, när man mottes, ett ord hört i förbifarten, ett obekant ansikte, som plötsligt dök fram i en trappavsats. Och när Otto, utmattad av alla dessa oräkneliga sinnesrorelser, sent på aftonen släckte sitt ljus, slog mörkret hemska ljud av ängslan för hans öra. Halvsovande och halvvaken drömde han vilda feber drömmar, som i sin trollspegel förvredo dagens intryck. De växlade i småsaker, dessa drömmar, men kunde dock alla återföras som till en grundtyp, i vilken Ottos egen oro på ett egendomligt vis förband sig med en av dagens rymningshistorier.

Otto såg sig själv sitta och studera -- en av Hesslers artiklar på sin egen redaktionsbyrå. Men bäst han läste, flög tidningen ur hans hand som ett levande väsen med två stora, vita vingar, och gripen av vansinnig ångest kastade Otto sig på dörren och ner på en gata. Det var en oändlig aveny, snötäckt, med flämtande lyktor i hörnen, och barhuvad sprang han som för livet, förföljd av steg, som nalkades från alla håll. Tungt som av regementen trampade de ner för backar, knarrade mot snön och gensköto från svarta gränder. I en allt vildare flykt ilade Otto vidare, förbi ansikten, som han sett, han visste icke var, och hus, som han varit i, han visste icke när... Äntligen slog han sig fram genom trängseln vid en järnväg och kastade sig handlöst in i en mörk kupe. Så vidtog en aldrig lyktande hetsjakt genom okända kontinenter och städer, ned för floder och ut på en havsbukt med vita gäss, och överallt följdes han hack i häl av Hessler och dennes hundra hantlangare. Han bytte tåg. Han kröp ned i en trång koj på en ångare och gick genom en hamngata med ostronskal till ett litet hotellrum med blå schagg, och där låg han en evighet gömd under en tung dunkudde... Och åter ut på resa. Han bytte tåg. Åkte över ett mörkt torg. Folk med blek, vit hy vände sig och tittade efter honom. Han var visst igenkänd. Han gick till en coiffeur och lät raka av sitt skägg. Det var i Paris på Rue Rivoli. Men när han steg ut, stod han i porten på sitt hus i Stockholm, och en liten man med ögon som eldkol under en sliten stormhatt -- det var portvakten -- grep honom i rockskörtet och ropade med hes röst: Otto Imhoff... I detsamma kom Hessler. Lugnt och obevekligt som ödet gick han emot Otto... med ett vapen i sin hand...

Här brukade Otto skrika till och vakna. Det var morgon. På ömse sidor om rullgardinen rann vinterns glåmiga gryningsljus in, spående snarare död än dager med sitt bleka som från ett svepningslärft återkastade sken...

Denna januariafton kände sig Otto mer än vanligt nedstämd och missmodig. Som en följd av Hesslers oförtrutna agitation hade det mot ett par unga fritänkare riktats åtal och andra åtgärder, vilka tycktes Otto vara det mest upprörande uttryck för den reaktion, som allt tyngre lade sig över landet. Partiman som han var, såg han icke de åtalades ofördragsamhet -- de uppträdde själva med små kolportörnaturers hela fanatism -- men blott maktägarnas, och deras sätt att möta åsikter med våld föreföll honom som en brutalitet utan like. Hans hjärta sammandrogs av harm. Nu i dag hade domen fallit -- den löd på fängelse. Otto sökte förgäves samla all sin lidelsefulla vrede häröver i en artikel. Orden sveko honom -- otålig gick han av och an i rummet. Så drev oron honom ut -- han längtade att råka någon likatänkande, någon, för vilken han kunde få utgjuta sin harm, ty blodet kokade i hans ådror, som hade han varit vittne till den scen i Pisa, då ofördragsamhetens typiske representant riktade sin knytnäve mot ateisten Skelleys huvud. Det föreföll honom, som en allmän uppståndelse skulle råda över denna moderna inkvisition.

Men därute mötte Stockholm tvärtom med sitt allra sorglösaste leende, koketterande i januaris snövita galadräkt, lik en skön kvinna, skälvande av njutningslust. Med sina glättiga steg och sin doft av fest tycktes gatorna vara förrum till alla de gemak, där vinterns karneval dansade fram. Överallt stannade vagnar. Unga damer stego ut i ljusa baldräkter med pälsverk över axlarna och spetshuvor över blond frisyr. Ett ögonblick tecknade de sig i all sin blomsterlätta lyx mot den kalla vinterluften, bedårande att se på mot gatans bakgrund av snö som persikoträd i blom mot en vit alp. De till vardags så döda husen genljödo av liv och levnadslust. Skratt och skämt trängde ned för trapporna övermodigt, som när det gör ont i bröstet av lycka, och när dörrarna slogos upp till de med grönt smyckade portvalven, slog en berusande strof om valstakt, kvinnoskönhet och champagne ut på den mörka gatan.

Men vem mer än Otto tänkte på åtalet, pa samvetsfriheten, som kränkts? Med alltmer växande bitterhet i sinnet gick han sakta ner mot stadens centrum för att dock råka någon allvarsam människa, någon, som sörjde som han och var missmodig och förgrämd som han...

Men överallt gingo böljslagen av lust och nöje lika höga, ryckande alla in i sitt sorl. Högljudda skaror skyndade till alla förlustelseställen. Utanför teatrarna stodo skrattande grupper -- det var mellanakt -- med den eld i ögonen, som är en återglans från fantasiens land och dess sorg och glädje, rikare än verklighetens. De stora kaféerna voro överfulla. Genom de skimrande salarna trängde det bedövande bullret av människor, som passionerat sökte glömska. Orkestrarnas operettmelodier trängde med otålig livslust och hetsiga drömmar genom av alkohol tänt blod. Småningom hade Otto på sin vandring sett alla sina vänner och bekanta, frihetspartiets alla framskjutna medlemmar, och samtliga tycktes de lika ivrigt som alla andra deltaga i hetsjakten efter nöjet utan tanke på något annat. En satt och drack punsch med ett kotteri glada medicinare, en annan gick ner på en variete för att s'encanailler efter en familjemiddag, med vita halsduken dold under pälskragen, och i ett gathörn såg Otto slutligen Sivers själv öppna dörren till en hyrvagn för en florhöljd dam. Den store partichefen hade en min på sitt halvt bortvända ansikte, som stred han mellan sin plikt att vara inkognito och sin lust att bliva ertappad på äventyr.

Ottos sorgsenhet blev allt djupare, där han ensam med sin kränkta frihetsdröm gick bland alla de nöjets lusteldar, som glimmade runt ikring. Hans steg förde honom vidare och vidare, till dess han äntligen fann sig stå på Lejonbacken med Stockholm framför sig. Där såg man först helt den nimbus av fest, som glänste över staden, där den log under en vinterhimmel också den i festskrud med gnistrande stjärnor. De liksom sjöngo en enda kör av nöje, alla de tusen ljus, vilka i tindrande paralleller och bågar följde byggnadsräckorna och avtecknade sig i vattnet med reflexer, som liknade gyllene kommata. De svarta människohoparna sorlade muntert av och an. Stadens buller nådde dit upp, förvirrat som från en avlägsen kermis.

Men när Otto stod där, ansikte mot ansikte med denna nöjets stad, fick han plötsligt klart för sig icke blott orsaken till det svårmod, han erfor denna afton, men även det ohjälpligt tröstlösa i hela sitt öde. Han var en drömmare och en fantast i en nykter tid och mitt bland nyktra människor. Därför skulle hans liv också bliva en enda ofruktbar självförbränning, ty allt, som för de andra var litet harm och litet axelryckning, något, som kunde skrattas bort och glömmas, det var för honom aldrig lyktande grubbel och smärta, något religiöst, sammanvuxet med hans varelses alla fibrer. Som en ensam, allvarlig Don Quixotte tog han del i partiväsendets stora skenfäktning, där alla de andra blott tänkte på att göra mesta möjliga effekt i de roller de valt, och medan han nu såg ned på de sorlande massorna, upptagna av det, som alltid upptager dem -- bröd och skådespel -- fick han en svårmodig längtan till de extasens pingsttider, då mänskligheten, ensamt rusig av sin inre dröm, lyckats slita sig lös från verkdagens små omsorger och förlustelser för att ensamt lyssna till den idéernas helg, som tonade inom dem... För ett ögonblick förändrade Stockholm - genom någon omedveten idéassociation i hans inre-sitt utseende, trängde mörkt och medeltidsaktigt ihop sig inom en svart ringmur, blev till Gustav Vasas Stockholm, sådant det ligger i vår fantasi, med gammaldags vakttorn och gavlade hus med vindsvalar längs de skumma gatorna. Men genom dessa gator blåste reformationens högtidsväder och besatta av sin hänryckning stormade vederdöparna kyrkorna ...

En sekund räckte synen, och Otto stod åter ansikte mot ansikte med nittonhundratalets lugna och lättsinniga Stockholm. Ensam med sin sorg och sin kränkta frihetsdröm gick han åter hem genom de skrattande folkhopar, som fyllde gatorna, hem till det grå huset, där hans kraft förrann i en vanmäktig kamp mot hans egen tankes sjuka hugskott. Om hans bleka gestalt slog porten igen dovt som en fängelsedörr.


Project Runeberg, Thu Oct 17 20:11:23 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/livetsfi/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free