- Project Runeberg -  Livets fiender /

Author: Oscar Levertin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Kapitel VI

Mot aftonen av den längsta dagen skymtade en kvinnogestalt högst på det vindblåsta Golgata, där himlen hängde svart över bergskrönet. Med en fjällros' stela fägring över sina anletsdrag och en marmorstods vita ro över sin gestalt stod hon där höljd i sin mantel och blickade ut i skymningen.

Hon såg korsfästelsens mysterium: törnet kring Kristi hjässa och blodet, som sipprade ur hans sar, Marias och Magdalenas gråt och längst bort vid bergets fot Jerusalems stad, sorglöst delad mellan kvällens vila och nöjets strängalek, med dunklet ruvande över de lyckta husen -- hon såg allt detta, utan att något av den glans slocknade, som lik skimret av en vinterstjärna låg över hennes tinning, utan att det isiga löje domnade, som spelade kring hennes mun. Ensamt ögat hade ännu kvar en glimt av känslornas och livets värme, men den tycktes flykta, även den, för blickens allt växande, uttryckslösa skärpa.

Så stod hon där hög och stel och blickade ut i kvällen, lik en drottning, som med armarna och den smyckade barmen stödda mot en loggias marmorbalustrad ser ned på en marknadsplats, likgiltig för den låga hopens lycka och förtvivlan.

Men där hon stod och grubblade i dunklet stördes hennes eftertanke av steg, som närmade sig. Ännu en kvinnogestalt skymtade däruppe på det vindblåsta Golgata, trädande fram ur en mörk hålväg, och raskt skyndade hon upp för de öde hällarna.

»Caritas», sade den vitklädda för sig själv med en stämma utan klang.

I detsamma stod den, hon så benämnt, vid hennes egen sida och rörde med fingret vid hennes mantelflik.

Det var en ung österländsk kvinna med mandelformade ögon i ett olivbrunt ansikte och en mun, frisk och röd som ett berberisbär. Allt hos henne var på en gång knopp och blomma, barn och kvinna. Ungmöns lätta rodnad gled över moderns fullmogna kind, och sjuttonårens spänstighet bävade genom hennes dock så yppiga och kraftfulla lemmar. De strålande ögonen hade lätt till leende och lätt till gråt, men syntes lika outtömliga på bägge, outtömliga som solens guld och himmelns blånad, som allt, vilkets ömhet man ej kan tänka sig försinad. Hennes dräkt hade mättade, djupa färger, som av eklöv, veteax och druvklasar.

Hon lyfte sin arm med en åtbörd full av skönhet, pekade på Kristi kors, där det svart stack upp från Huvudskalleplatsen, omgivet av gravläggningens mörka grupper, och med en röst, som var hänförelsens och förtrytelsens, började hon tala:

»Du beskådar din triumf? Ty det är du, som dödat honom. Jag såg dig stå bakom Pilati skuldra och viska orden: vad är sanning? i hans öra. Jag känner väl din isgrå blick och ditt kalla skratt. Det är du, som evigt tager utan att någonsin giva och evigt frågar utan att svara. Det är du, som låter länkarna i bönens kedja brista, som lägger misstankens kyla i kyssar mellan föräldrar och barn och älskare och älskarinna och hejdar varje hand, som sträcker sig för att uppoffra eller hjälpa... Du är Scepsis, min dödsfiende, som korsar alla mina vägar. Du är skuggan för min sol och frosten för mina frön, beskan i hänförelsens dryck och den skorrande biton i människornas sinnen, som lockar dem från fromhet och församling, tempel och fädernehärd. Du har intet hopp och ingen tröst att bjuda på, och ändock vill du att människorna skola släcka ljusen på sina altare och trampa blommorna på sina gårdar.

Du beskådar din triumf? Men från sitt kors därnere skall han besegra dig och alla de kalla marmorfolk, som hyllat dig. Människor och länder skola vända sig från dig och förbanna dig. Fredlös och hemlös, utan dyrkare och utan hägn skall du irra genom världen -- och blott i skuggan av min nåd skall du finna en fristad, bröd att mätta dig med och strå att vila på.»

Så talade hon, och som hon ej värdigats höra något svar, skyndade hon bort och försvann åter i den mörka hålvägen. Men Scepsis stod orörlig kvar på samma plats. Ej en muskel störde den förstenade skönheten i hennes drag, och med löjet över sin mun, kallt och oåtkomligt som solstrimman över en alp, betraktade hon Kristi likbegängelse och Jerusalem, som i kvällen sjöng eller sov. År och århundraden förgingo som böljslag mot stranden och åter kom en afton, då Scepsis och Caritas möttes. Det var sent en allhelgonadag utanför Notre-Dame i Paris. Klädd i en svart kåpa med det svarta doket neddraget för ansiktet satt Scepsis i domens skugga på stenen under portalens arkivolt, och över hennes hjässa tronade den triumferande kyrkan i sten med hedendomen och synagogan trälbundna vid sina fötter. Runt omkring svallade mörkret tungt och svart över torget bort mot husens torn och gavlar -- endast kyrkans rosettfönster lyste som en jättestor passionsros med kalkblad av eld.

Men medan Scepsis satt där och log åt sina egna tankar, fingrande på himmelstuben och solskivan, som hon gömt under sin kåpa, slogos dörrflyglarna upp och de strålande skeppen blevo synliga och altarna med sina broderier i silver och sina skatter av guld och onyx. Medan orgorna brusade exodus och sången och rökelsen i ett sista trånsjukt famntag lyfte sig mot valven, närmade sig en procession utgången. I dess spets gick Caritas, följd av aldrig lyktande leder av hillebardiärer, korgossar och munkar. Där hon sakta kom mellan bänkarnas rader av böjda huvuden, samlade sig all kyrkans glans och all andaktens rikedom över hennes gestalt med tusende reflexer över ädelstenarna i hennes dräkt och ett fras av majestät över klädebonadens veck och fållar.

Hon hade åldrats. Hennes ansikte hade fått matronans fylliga kinder och hakpåse, hennes kropp medeltidskvinnans egendomliga hållning med de smala, sluttande axlarna och pösmagen. Men ännu hade hennes anlete den stora barmhärtighetens skönhet och ögonen en oändlighetsglans. Munnen var frisk och röd med ett segerglatt drag över de stolt leende läpparna. På hennes huvud glänste ärkebiskopsmitran med sina ametister och den gyllene kräcklan i hennes hand.

Så steg hon långsamt ut ur kyrkan, omvärvd av ljus, rökelse och sång, men när hon såg den ensamma kvinnan på tröskelstenen, stannade hon, som om hon igenkänt hennes ansikte genom doket. Hon stannade och log, och med en röst av makt och nedlåtenhet började hon tala:

»Du ser, jag spådde sant. I hans namn, som du spikade på korset, har jag segrat över världen, och själv söker du skydd vid foten av min helgedom... Hör då upp med din förmätna kamp och fall till föga! Se dig omkring! Livet är en enda fejd, obeveklig som mellan varg och lo i skogen. Jag ensam skänker frid, förbarmande och helg. Ty det är jag, som är kyrkklockornas klang av maning och väckelse, och hoppets sång i dulcianer och psalterion. Jag är kyrkans andakt och klostergårdens stillhet, glömskan, som ler i bägaren och i kvinnans blick, den ömma hand, som helar och hugsvalar och ensamt icke ryser tillbaka för slamret av den spetälskes skramla. Jag är famntaget, som står alla öppet, bettlaren, skökan och publikanen, kalken, vilkens tröst och läkedom aldrig kunna förbrukas, och ej skall jag rasta, förr än jag samlat alla i min kärleks stad, inom min barmhärtighets ringmur.

Men du, vilkens sår har du vårdat och vilkens plåga har du lindrat? Var är det goda, du kan lägga i dina gärningars vågskål? Ångest, och oro, se där allt du giver. Du sysslar i mörkret, bygger underliga verktyg och instrument för att narra händerna till synd och ögat till förmätenhet. Du lockar till svartkonst och hemliga vetenskaper, förvillar sinnena bland deglar och retorter och för fromheten i förtvivlan med dina gåtors anfäktelse.

Lägg ned ditt högmodiga trots och dina fåvitska vapen. Kläd dig i ödmjukhetens hätta och i ångerns botdräkt. Biv den minsta och den lydigaste i mitt följe, och än kan du finna tillgift.»

Så talade Caritas. Hög och myndig gick hon vidare på sitt kungståg genom natten. Munkarna lyfte de blänkande monstranserna, korgossarna svängde sina ciselerade kar, och skaran försvann i mörkret. Men Scepsis, som åhört tyst och leende, tog av sig sin svarta förklädnad och stod nu framför Notre-Dame i all sin vita skönhet, där intet tydde på år och nöd, och där sekler, som gått, ej efterlämnat några spår. Snett över platsen gick hon in i en klostergång upp i en tyst cell, där en munk med blekt ansikte satt och läste bland gamla manuskript, lutad över sin Averroës. --

År och århundraden förgingo som trädens blad grönska och förvissna, och åter kom en afton, då Scepsis och Caritas möttes. Det var sent en vardag på en vintrig storstadsaveny. Mellan höga byggnader löpte gatan med nybyggda stadsdelars snörräta likformighet, och så långt ögat kunde nå, lyste det elektriska ljuset med sitt vita skimmer över husväggar, snöhöljda trottoarer och långa rader av träd, vilkas kvistverk tecknade sig svart och skarpt mot vinternattens kalla klarhet. Det rådde ett dött ögonblicks stiltje över gatan. Ingen människa syntes till, men från angränsande torg och gränder strömmade allt det mångstämmiga buller, som en vinterafton fyller en huvudstads city, sorlet av steg och röster, slamrande åkdon och spårvagnarnas galla klockor.

Ur ett av de höga husen, som, mer entonigt och kasernlikt än de andra, liknade ett sjukhus eller ett räddningshem, steg Caritas och vandrade långsamt med glidande gång utför gatan. Åter hade hon åldrats och förändrats. Hon hade blivit en lång, mager kvinna, utan en skymt av matronans fylliga värdighet. Huvudet bar hon nedtryckt mot bröstet. Överkroppen med de spetsiga skuldrorna skakade, när hon gick, och hennes steg voro utan kraft och rytm. Med den magra gestalten i den slitna, svarta regnkappan, det gråsprängda håret, som oredigt föll fram under huvan och det stora fårade ansiktet med sina tusen rynkor liknade hon »det röda helgonet», »folkets jungfru». Ögonens glans hade förändrats, stegrats till den smärtsamma branden hos den, som vet sig så all sin kärlek på hälleberget, men som ändock sår, och läpparna rörde sig i smärtsam innerlighet, som för att löna otack med ytterligare ord av tröst och hopp.

Så gick hon med en stor hög tidningar och broschyrer under armen långsamt nedför gatan. Men plötsligt stannade hon. Under den närmaste båglampan såg hon Scepsis, och hennes gamla motstånderska tycktes i sitt rätta element i det elektriska ljusets vita sol, i nattens vinterluft, bland snön, som blänkte isigt och kristalliskt. Hon tycktes yngre, men också mer okroppslig än någonsin, ett väsen utan ben och blod, av idel leende, frost och eter. Och när Caritas såg all den andras oförgängliga ungdom, skar det till av smärta i hennes bröst. Hon kände med ens all sin egen ålderdom, besvikenheten av sitt fåfänga kärleksvärv och tröttheten av alla förgäves gångna vägar.

»Scepsis», och hon började tala, först en smula förvirrat, som en gammal kvinna, vilken giver luft åt årslång grämelse, blandande smått och stort, men småningom blev hennes stämma fast och orden föllo bräddade av kraft och mening. »Scepsis... jag har givit människorna allt, som kunnat skänka dem tröst och lära dem förbarmande, de blå himmelsdrömmarna på guldgrund, trons sötma och kyrkans fristad... Jag är sången vid deras fester och befrielsen i deras glädje, vart återtaget hån och vart framräckt handslag, den levande glöden i skaldens ord och världsförbättrarens system, handlingskraften i diakonissans bröst, i nihilistens arm, det tusenåriga ropet och de tusenåriga drömmarna om lycka för alla.

Som Elias' oljekruka har min kärlek varit och jag har skänkt dess rikedom med fulla händer... Och ändock synes mig ännu allt som det var. Sorgen lika tung, nöden lika hård, människolivet lika grymt och uselt. Lazarus och Magdalena bida olyckliga den dag i dag, som alltid förr. Och om framtiden också skulle ändras och en lyckligare tid spira, är det väl värt allt vad jag sett och än skall få se av blod och tårar...?»

Hon strök över pannan med sin långa, knotiga hand, teg ett ögonblick. Så rätade hon upp sig i sin fulla längd och i det hennes ögon glänste med all den stora extasens längtan och tillförsikt sade hon: »Och ändock måste det vara saligare att giva än att taga.»

Hon fick intet svar på sina ord, ty innan hon talat ut hade Scepsis åter försvunnit. Hon hade försvunnit och åter blivit den osynliga makt, som är den världskloka likgiltighetens axelryckning gent emot de växlande dygnens skratt och sorger och människoödens pockande på lyckan, den tvivlets aldrig förstummade röst, som lockar därborta i det svarta töcken, som omflyter den mänskliga kunskapens fastland.

Men Caritas, som återfått sin böjda hållning av trött bekymmer, gick långsamt vidare nedför gatan, vidare på sin rastlösa kärleks tistelväg. Hennes långa, tärda gestalt i huvan och den slitna svarta kappan tecknade sig mot snön och de spetsiga skuldrorna skakade, när hon gick.


Project Runeberg, Thu Oct 17 20:14:24 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/livetsfi/06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free