- Project Runeberg -  Livets fiender /

Author: Oscar Levertin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Kapitel VII

»Ja, Hessler börjar spela samma fatala roll för Imhoff som Karl den förstes huvud för mr Dick i David Copperfield... I början tyckte jag det var originellt nog, detta sätt att i allt han skrev inblanda Hessler, men nu går det icke längre ... Det stöter på förföljelsemani.»

Det var Stockholms-Postens redaktör, som sade dessa ord, där han stod i sitt mottagningrum på tidningsbyrån och rökte sin cigarrett framför eftermiddagsbrasan, samtalande med en av medarbetarna... Han var en högväxt, blond man med ett vackert, men en smula fatt ansikte, mer lik en tenor än en radikal politiker.

»Ja, tyvärr», svarade hans interlokutör, teaterkritikern, en estetisk typ med vårdat helskägg och monokeln i ögonvran ... »På de här sista veckorna har Imhoff verkligen sett bra besynnerlig ut. Jag har iakttagit honom, då han går ensam på gatorna. Bäst det är kan han plötsligen stanna och stå en lång stund alldeles stilla, spejande sig ikring, som väntade han någon fara. Han går tätt utefter husraderna och man kan knappt förmå honom att gå över ett torg ... Och när han sitter och skriver häruppe, ha hans ögon en flackande oro. Kanske skulle man tala med någon av hans vänner, men det är icke lätt.»

»Min sann jag vet, vad som är att göra... Det berättas i stan, att Hessler själv börjat bli rädd för honom och tagit en detektiv i huset.»

Här avbröts samtalet av Imhoff, som steg in med en rättad korrekturremsa i handen. Han var mycket blek, och de båda männen hade en pinsam känsla av att han hört deras ord. Redaktören, som hade lätt att rodna som en yngling, vände sig in mot elden och gnuggade sina händer som om han frös, och teaterkritikern trummade på fönsterrutan och tycktes med ens helt upptagen av snöfallet, som fyllde den eftermiddagsljumma luften med en oändlighet av vita fjun. Otto lade från sig sitt korrektur och tog farväl. Han var färdig med dagens arbete, och med en suck av olust lämnade han tidningsbyrån, där han alltid erfor en välgörande känsla av säkerhet, och steg ut i snön, mot allt det ovissa och hotande, som lurade därute.

Det var en skymningsstund i april, då snön föll, icke med vinterförmiddagens glättighet, då flingorna dansa genom den klara luften och knäppa mot rutorna, utan med skymningstimmens tunga melankoli, flock efter flock, sävligt och obönhörligt i allt tätare massor. Det blir så tungt att gå och så tungt att tänka. Där man mödosamt stretar fram genom gatorna utan att se annat i den grå rymden än snöns vita klasar, som falla och falla, får man den förtröttades lust att uppgiva det hela? att sträcka ut sig rak lång och låta snöns svepning begrava all den saknad och besvikenhet, som utgör ens liv.

Otto huttrade i sin ulster, och dunklet föll med en rysning in i hans själ. Hessler hade tagit en detektiv i huset! Det var allt, vad Otto hört av redaktörens ord, men vad behövde han också höra mer?... Det var sålunda en detektiv, den långe mannen med det bleka ansiktet och de röda polisongerna, som Otto så många gånger mött de sista dagarna. En detektiv! Otto rodnade av harm och blygsel, och samtidigt tyckte hans fantasi sig se denna figur överallt. Den bleke mannen med det röda skägget skymtade i fönster, bakom dörrar, i alla mörka vrår, spionerande, förvridande munnen till en gäll visslingssignal, så fort Otto nalkades. Han talade med portvakten i huset, där Otto bodde, rådgjorde med Hessler, viskade med främmande ansikten, som logo elakt, han sände av brev och bud i smyg och fick hemliga order tillbaka. Det blev en hel komplott, som utspelades därinne runt omkring honom... min gud, vad skulle man taga sig till, hur skulle man komma undan?

Otto stannade plötsligt ett ögonblick och vände all sin uppmårksamhet inåt, lyssnande till sig sjålv, som man gor 1 stunder av ångest och spanning, med ett halvklart hopp att få höra sitt ödes orakelsvar kvälla fram ur sitt eget inre... Men ingen räddningens lösen ljöd genom sorlet av hans tankar. Åter började han gå framåt i snön? driven framåt? han visste icke vart,

Emellertid kom kvällen och det blev mycket mörkt, i det de tunga snömassorna skymde ljus och lyktsken. I detta dunkel, där den enda dagern var den hemska reflexen av snön, i denna tystnad, där bullret av steg och hjul förtogs som emot spån, fingo gatorna en fantastisk, spöklik karaktär. Man gick genom en sagans stad, där människorna drevos som vita skepnader mot okända mål av någon makt, som icke unnade dem att vila, och där slädarna flögo fram på sina ljudlösa medar som sällsamma dödens fordon stadda på dunkla färder.

Otto ryste, där han gick, och ofrivilligt frågade han sig själv, vart han drevs denna afton genom snön. Kanske skyndade han just nu mot sin undergång, rakt in i dödens käftar. Ty sådant var människolivet, att ingen visste, vart ens steg ledde en, och man hastade mot de orter, där olyckan gick på post och väntade. Just i kväll kunde det slutliga mötet med Hessler äga rum och han själv bliva ohjälpligt slagen till marken. Just i kväll kunde han med dödsskriket kvävt uti sin strupe få ligga och förfrysa i den kalla snön, medan spöklivet rörde sig oavlåtligt över gatan, vitt och ljudlöst.

Men samtidigt med att alla dessa bilder av döden dröjde som en sorgmarschs dova ackord i hans själ, rörde sig också alla livets instinkter inom honom med en våldsam lust att leva, och hans ängslan tog plötsligen formen av en feberaktig åtrå efter ett försvarsvapen. Han skulle i alla fall sälja sitt liv så dyrt som möjligt. Ett vapen, ett vapen! Hans hand krökte sig efter en revolver, som ett barns fingrar efter en leksak, och utan överläggning vände han in på en annan gata och gick rakt på en vapenhandel.

Men när han väl steg in i butiken, ångrade han bittert sin idé. Han stannade strax innanför tröskeln och blev likblek i ansiktet. Det föreföll honom som han var genomskådad, som om bokhållaren bakom disken läste i hans inre som i en öppen bok. Otto fixerade honom och tyckte sig finna belåtenhet över en gissad hemlighet i leendet kring hans mun. Otto skulle blott behöva säga sitt ärende, och han skulle le ännu bredare och ropa: »Otto Imhoff, jag känner er!» Och medan han säger detta, giver han ett tecken i fönstret, så att polisen kommer ...

Otto teg, men tystnaden blev omöjlig. Så började han tala med en stämma, som förekom honom tjock och främmande som kom den ur en annans strupe. Men bodbetjänten blott log och bu gade. Han tog fram några revolvrar, strök över deras blanka pipor och lekte med dem på disken. Han hade en vit, mjuk han med en grön sten på ringfingret.

»Det här är nyaste modellen», sade han.

Otto tog en i handen, och samtidigt var det som om han i ett ögonblick varsnat en hart när oräknelig mängd av bilder -- det var en lång kedja med händelser, som skulle inträffa från och med morgondagen ända in i framtidens dunklaste år, och alla dessa scener såg Otto för sig i en och samma sekund med visionär tydlighet. Det var han själv, som gick emot Hessler med revolvern i sin hand, och Hessler, liggande utsträckt framför honom, med ett märke efter en kula i tinningen, ett svart hål icke större än en ärt... Förfärade ansikten sprungo till, och plötsligt bredde sig kring honom ett tomrum, vilket som en trollkrets skilde. honom från allt och alla... Det var en sal med en domare, som talade ord, som Otto icke rätt begrep, medan bakom honom mångtaliga röster sorlade, med vilka han en gång glammat och skämtat, men vilka nu nämnde hans namn med förskräckelse och kall nyfikenhet... Så mynnade allt ut i de hundra olika sorter av mörker, som man varsnar i halvvakna decembernätter; det är mörkret, som ser på en sorgbundet och tungt som en förtvivlad moders öga, det är mörkret, hotfullt som den svarta hösthimmelen, när den spänner sig över oceanen, det är mörkret, som på samma gång är tyngd och ångest, tryckande som lager av svart mull. Och detta mörker tycktes evigt, ljusnande till dagar och tätnande till nätter inom samma kala, ororliga vaggar.

Så spratt Otto till, betraktade kommis'en, men denne stod i samma position med samma leende på läppen. Han betalade och gick.

Men när han väl kom ut på gatan, kände han sig med ens märkligt lugnare till sinnes. Det utstrålade en egendomlig säkerhet från den lilla tingesten han bar i fickan. Blott han vidrörde den, erfor han en känsla av kraft, som han ej förnummit på långa veckor, en trotsig lust att söka bekämpa sitt öde. »Min lilla revolver», mumlade han för sig själv med en smeksam ton, »min lilla revolver», och vapnet verkade upplivande på hela hans organism som alkohol eller morfininsprutning. Med ens föreföll hela den hotande katastrofen uppskjuten. Han blev lättare till sinnes med det begär att skämta och att sorglöst njuta ögonblicket, som alla de erfarit, vilka med klar panna stått inför farans och avgörandets stund.

I stället för att gå hem beslöt han att överraska Annie, som denna afton ej väntade honom, och det kom en förälskad brådska över hans steg. Strax därpå var han uppe i våningen, där hon bodde, och han knackade på hennes dörr med en rytm, beräknad att vilseleda hennes gissningar om besökaren.

»Stig in», svarade Annie därinifrån med hela missnöjdheten av att bliva störd i rösten, och detta förtretade tonfall roade Otto beskrivligt. Varsamt som en supplikant sköt han upp dörren och steg på.

I det halvskumma rummet, genom vars förgrund en brasas fladdrande reflexer kommo och gingo, lyste en lampa längst borta på skrivbordet i fönstersmygen, och där bakom skymtade Annie, skrivande ett brev. Hennes bröstbild med det framåtböjda huvudet och den korta bysten tecknade sig skarpt mot den mörka gardinen. Där hon satt i lampskenet, som förgyllde det krusiga pannhåret och varmt föll över de gropiga kinderna, liknade hon med sitt lilla runda huvud och sin sirliga, nästan knubbiga figur, en av Kate Greenaways ingenuer, klädd som de i ett långt ljust förkläde, under vars bård med den sommarglada blomsterslingan en cendrillonsko stack fram med sin bandrosett. Hon var het i kinderna av iver, ögonen glänste -- det var en obevakad ensamhets kärlekstankar, som präglade hennes anletsdrag med sin hängivenhet.

I ett ögonblick hade Ottos öga uppfattat allt detta, Annie och hela rummet, där hon satt, med dess stämning av ljus och hem. Det var ett helt rike, som han hade nyckeln till, ett rike med sin historia, sina minnen och sitt framtidshopp. En varm blodström rann genom hans bröst. Det kom sång i hans sinne. För ett ögonblick glömde han allt utom lyckan att vara älskad.

»Otto, är det verkligen du? I detta herrans väder!» Annie sprang emot honom med ett enda leende över ögon och ansikte.

»Joo!... Och när jag steg in, kändes det som jag var långt fram i tiden, en annan snöig vinterkväll än den i dag, och jag kom hem och ertappade min egen fru vid mitt skrivbord, sysselsatt med att fuska i mitt eget hantverk med något misstänkt författeri.»

Annie drog honom fram till skrivbordet och visade honom brevets överskrift.

»Nej, men satt liten verkligen och skrev till mig i sin ensamhet?»

»Jag hade en sådan lust att samtala med dig. Jag hade suttit och klinkat som vanligt i skymningen och blivit tungsint till mods.. . Det förekom mig, bäst jag spelade på din älsklingssonat, Appassionatan, att tonerna vid sidan av sin klangskönhet hade en fördold mening, som vi människor icke förstodo, men som kanske ägde lösningen på all vår oro ... Vem vet om svaren på alla våra frågor icke finnas i ett par ackord av Beethoven... Det ena gav det andra, och så grubblade jag över oss, över dig, och över...»

»Tyst, tyst!» avbröt Otto. »Icke något om det i dag! Det ha vi glömt... Låt oss sätta oss här vid elden... Vad här är lugnt och varmt. Tänk bara, nu snöar det och är kallt över hela staden, och i en sådan här vrå har man lyckan.»

»Ja», svarade Annie, med en röst som skalv. »Det är med lyckan, ser du, som det berättas om eau-de-volognen i Köln. Överallt på de stora torgen och mitt emot domen annonseras Maria-Farina på stora skyltar, men sägnen säger, att det blott är i en undangömd butik på en avsides plats, man finner den enda riktiga, äkta 4,711.»

Så sutto de stilla, och sågo in i brasan, som falnade efterhand. Eldskenet, som förut kastat en bred tunga över golvet, kröp samman på kakelugnsstenen och smalnade till en blekröd gadd. Utanför fönstret föll snön alltjämt flinga vid flinga i tunga, vita klasar.

Men Otto blev allt mera fåmäld och förströdd, ju mer tiden för uppbrottet nalkades, och rysande såg Annie det vanliga ängslade uttrycket lägga sig över hans ansikte. »Nu måste jag gå», upprepade han flera gånger, men satt dock kvar, hållande feberaktigt fast vid denna flyktiga stund av ro och lycka. Brasan kolnade snart. Snön föll. Klockorna i ett närbeläget kyrktorn slogo åtta tunga slag. Ottos hand blev kall.

»Farväl», sade han och reste sig, »nu skall jag hem.»

»Du skall få ett sällskap», sade Annie. Hon hade blivit blekare; med darrande fingrar tog hon brevet från skrivbordet.

»Jag skall stoppa det i din rockficka... och när du stiger in i ditt mörka rum skall du taga upp det och kanske känna dig mindre ensam.»

Hon följde honom ut i tamburen och med konstlad lekfullhet stack hon brevet i hans ulster. Men i samma ögonblick drog hon åter upp handen och tog fram revolvern.

»Jesus!» utropade hon, »vad vill detta säga... Vad i Guds namn skall du göra med den här?»

Hon gick rakt emot honom, tvang honom att se sig in i ögonen, och där de stodo i den halvskumma entréen, bristfälligt upplyst av en darrande gaslåga, stirrade de stelt, nästan hotfullt på varandra.

»Giv hit den», sade så Otto, först lågt, doft, men sedan halvskrikande i plötslig upphetsning. »Giv hit den. Jag måste ha den. Har du då inte märkt att Hessler förföljer mig, vill anfalla mig? Eller vill du att jag skall låta honom slå ner mig som en hund?»

Annie vacklade mot väggen. Det svindlade för hennes ögon och hon pressade handen hårt mot hjärtat. Så förmådde hon behärska sig.

»Se här... Du vet att du bär ansvaret för bådas vår lycka.»

Hon räckte honom vapnet med en avmätt åtbörd. Rösten hade en dödsstunds högtidlighet.

»Förlåt, förlåt!» var allt vad han kunde svara. Han tryckte henne konvulsiviskt till sitt bröst, kysste hennes panna, hennes ögonlock och sprang sin väg utan förklaring, löften eller avskedsord.

När Annie blev ensam, föll hon i häftig gråt, kraftlös och förlamad, som man blir ansikte mot ansikte med en olycka, som man ej har makt att avstyra. Det rörde sig en förvirrad massa bilder och tankar i hennes huvud. Medan tårarna strömmade ned för hennes kinder, vaggade hon av och an med kroppen, och hennes skugga rörde sig i grotesk förstoring på väggen bakom henne. Men småningom återkommo dock det hopp och den handlingskraft, som bildade djupet av hennes väsen. Det kom reda över hennes tankars hoptrasslade härva. Smärtan vek tillbaka för hennes klara förstånd, och med ens belyste ett beslut det virrvarr av planer, som korsade hennes hjärna.

Redan i afton skulle hon gå och rådföra sig med Wilhelm Sivers, ty nu begrep hon med ens, att Otto genast måste i ro, bort från Hesslers närhet, att den eviga oro, som dessa månader förtärt honom, var en själssjukdom, som slagit rot inom honom och hotade att döda all hans besinning.

Hon gick några slag i rummet av och an. Så kastade hon i febril hast på sig sina ytterplagg och erfor en egendomlig bedövning i att handla. På en minut var hon färdig och stod där höljd i sin pälskrage. Hon såg ut som en annan människa än för en halvtimme sedan. Allt det småtäcka och flickaktigt koketta i hennes anletsdrag var borta, och där ansiktet blekt, med ett drag av tyglad smärta kring de hoppressade läpparna, skymtade mellan pälsmössan och boan hade det fått något av en antik statys stränghet.

Hon gick med en nervös gång ned på gatan. Snön föll över henne och täckte hennes spår...

Vid middagstiden dagen därpå kommo Wilhelm Sivers och Otto Imhoff samman nedför trapporna i det hus, där Imhoff och Hessler bodde. Partihövding som Sivers var till hela sin natur, fann han mycket nöje i att spela rollen av deus ex machina, och sedan han åhört Annie med hela den överlägsna förbindligheten hos en diplomat, som giver audiens, hade han strax tröstat henne och lovat att taga saken om hand och »rädda» Otto. Hela denna morgon hade han också spelat försyn med en oklanderlig aplomb. Han hade utverkat tjänstledighet för Otto på Stockholms-Posten, talat med en psykiatriker, och nu förde han själv patientenhalft mot dennes egen vilja-till en annan bostad långt bort från den ödesdigra omgivning, där Otto alltför länge vistats. Otto hade först erfarit en blandning av blygsel och verkligt hat, när Sivers trängde in till honom och utan misskund vidrörde den hemliga sjukdom, som sedan månader tärt honom, men denne unge partichef med det energiska, slätrakade ansiktet och den okuvliga viljan i de kalla, blå ögonen, hade i dag, som alltjämt förr, haft en hypnotisörs befallande makt över hans handlingar. Otto hade lytt, om också slappt och likgiltigt.

Men när han nu steg nedför de halvskumma trappor, där alla ångestens furier hetsat honom, från det hus, som för honom varit ett fängelse, vars mörker hotat att helt omhölja hans själ, frågade han sig själv, om det verkligen var möjligt att han nu för alltid fick lämna denna ängslans och förtvivlans boning. Det föreföll honom hårt när otroligt. Han kände det, som den verklige Otto Imhoff ännu alltjämt var fängslad därinne i det grå huset, ruvande i sin ensamhet över förföljelse, blod och undergång, och att den Otto Imhoff, som gick därute på gatan och inbillade sig vara fri, blott var en fantasibild av det bleka, utpinade jaget däruppe... Men så småningom växte befrielsekänslan sig medveten i hans inre. Det kändes som en oändlig lättnad; och han såg sig ikring som på en ny värld med en ny blick, med denna glada rörelse, som konvalescenten känner första gången han kommer ut från sjukhuset.

Med aprils vanliga nyckfullhet hade vädret totalt skiftat sedan gårdagen. Nu var det en strålande snösmältningsdag med ljus himmel och drivande töblåst. Husen stodo med breda strimmor i solen, och väggarna tycktes hava förlorat något av sin tyngd i det tunna vårljuset. Det stod ett regn av skimrande stänk kring knutarna, och ur takrännornas mynningar plaskade glimmande droppar. Dagsmejan förminskade snölagren så drivorna blevo svartådrade och porösa och marken tittade fram, brun och våt. Kring de kala träden genljödo sparvarnas staccaterade vårrop, och genom luften drog som en doft av de första violernas frostbitna kalkar.

Otto genomströmmades av livslust och hopp. För första gången på oöverskådligt länge fick han tro på att hans öde dock ännu kunde vändas till sol och allt det fasansfulla och mörka försvinna som hugskott, glömda ögonblicket sedan de fötts.

Han fattades av en ödmjuk vördnad inför detta liv, som är så outtömligt om icke på verklig läkekraft, så dock på drömmar och illusion.


Project Runeberg, Thu Oct 17 20:15:05 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/livetsfi/07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free