- Project Runeberg -  Livets fiender /

Author: Oscar Levertin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Kapitel VIII

Det var med en matt men välbehaglig känsla av konvalescens, som Otto nu mer efter sin flyttning från Humlegården brukade slå upp ögonen om morgnarna. Han pinades icke längre av dessa uppvaknanden, vilka i den gamla bostaden plägade lykta hans nätter med en kris av rädsla. Örngottet låg icke längre fastklibbat mot hans kind som en flik av en svepduk, och täcket tryckte icke mer som järnvikter hans lemmar. Ännu voro dock hans nätter fulla av hemska drömmar: fall nedför avgrunder utan botten eller förtvivlade flyktförsök genom pass, där fienden lurade i hålvägen, och stegen ekade i dunklet. Fortfarande var han i drömmen uslingen, som på blödande fötter sprang gata upp och gata ned för att rädda sig undan Hessler, eller brottslingen, som med alla Europas detektiver efter sig kastade sig från det ena snälltåget till det andra, hetsad som ett värnlöst villebråd av hela koppel utav hundar.

Så härskade ännu ångesten över hans nätter, men när morgonen kom, lyfte sig skräckbilderna från hans läger och flydde med bleknande konturer för dagsljuset. Hesslers jättegestalt, som varje ögonblick hallucinerat för honom i hans bostad vid Humlegården, hade ingen skum vrå att manas fram ur i den glättiga kammare, dit han nu tagit sin tillflykt.

Huset, dit Otto flyttat, låg högt upp på Norrtullsgatan, på gränsen mellan stad och land. Det var ett urmodigt trädgårdshus med gröna fönsterluckor, gömt bakom ett brunt plank, inbäddat bland alléer med ålderdomströtta träd. . Själva rummet, som han bebodde, var ett täckt flicknäste. Det tillhörde värdinnans nittonåriga dotter, och av en ren slump hade Otto fått hyra det på en månad under dennas bortovaro. Alla hennes småsaker funnos ännu kvar därinne och bundo en krets av vårliga och älskvärda föreställningar om den okända flickan själv. Kammaren var ungdomlig och sommarglad med möbler i gammaldags vit herrgårdsstil och gardiner av brokig kretonn med fladdrande fjärilar och granna blomsterbuketter. En smal, vit hand hade helt säkert placerat stolarna just så förtroligt som de stodo i grupper för intima förtroenden och öppenhjärtigt samspråk, prytt väggen med sin festong av fotografier och blomsterkort med minnen av ung vänskap och erinringar om betydelsefulla data, och under midsommarveckans skrattsjuka tystnad avplockat de strån och dallergräs, som stucko upp ur vaserna. Myrten i fönstret hade kvar något av ägarinnans ömmaste skymningsdröm, kudden i soffhörnet en återstod av doften från hennes hår, och över flickbyrån med sin spegel hängde tyllen fin och lätt som en brudsloia.

Ottos sjuka nerver insöpo med välbehag denna rummets stämning av ung och drömmande kvinnlighet -- den smekte hans sönderslitna tankar som en visa med en mors ömhet i den halvtförglömda refrängen. Trånsjukt som ett barn drömde han härinne om möjligheten av egen lycka och den tid, då han aldrig skulle behöva sakna den atmosfär av trofasthet och sommarro, som en kvinna kan gjuta kring den man hon älskar. Och han tänkte på att redan om en månad skulle han hemföra Annie som sin brud -- så snart hade de nu beslutat att gifta sig. Men var det verkligen möjligt? Skulle hans ensamhetstid så snart kunna taga slut? Då skulle han i och med detsamma vara frälst -- så tänkte han -- frälst från alla de tankar, som dessa gångna månader likt irrbloss lockat honom bort från det sunda livets allfarväg. Frälst? Ja, ty hur skulle icke Annie skydda honom med blotta kraften av sin närvaro mot varje anfall av ångest och förtvivlan. Till och med när hon slumrade skulle hennes sömns jämna andetag hägna honom som en förbön, bräddad av kärlekens beskydd.

I dessa drömmar fann honom den första tidiga våren i detta flicknäste, som livade upp det gamla huset bakom det bruna planket som ett svalbo fullt av fågelkvitter. Genom sitt fönster såg Otto, hur majdagen på en gång lät de första gröna skotten spricka ut på grenarna och totalt sopade bort och förintade alla fjolårets vissna löv, som under den nu smältande snön tillbragt en lång vinterslummer. Och konvalescent som han var, symboliserade han sitt liv ömsom med det nya, som knoppades, och ömsom med det kraftlösa, som levat ut och måste dö. Sol, sång och en yppighet av vit vårblom eller den drömlösa vilan under den gröna gravkullen, mellan dessa båda poler rörde sig han tanke. Viljelös och vårtrött lät den sig drivas upp och ned på majstämningens växlande ebb och flod av förhoppningar och melankoli.

Så tedde sig vid denna tidpunkt själva ytan av Ottos sinnesstämning, men under dessa lätta krusningar gick på djupet en tung dödsjö efter alla de gångna månadernas stormar. En gammal vana, ett minne, som plötsligt dök upp, ett ord, hört i förbigående, en åtbörd av en obekant, det allra minsta var tillräckligt för att bliva idéassociationen, vilken som en dunkel brygga åter ledde Ottos själ ned i den värld av ängslan, där den så länge dvalts. Det blev andlöst tyst ikring honom. Det svartnade för hans ögon. Stönande som under all världens smärta, hörde han plötsligt stiga ur djupet bruset av dödens flod, den långsamt rinnande, isklara Acheron. Tungt slogo dess vågor mot varandra med brustna avskedsord och tankar darrande som fågelvingar, med händer slitna från varandra och slitna från det sista ångestfulla greppet om allt, som var livets lycka, med sorl av saknad aldrig stillad, av kyssar, som inga läppar möta, och famntag, som ingen famn nå. Och nar denna rekviemsklang trängde till hans öra, då kunde han kasta sig handlöst på golvet och snyfta utan hejd inför det förfärliga, som förestod. Det var icke längre vårdöden med sin milda ro, kring vilken majtankarna lekte, det var den verkliga döden, vinterdöden med all dess ofattliga ve, inför vilket varje levande blodsdroppe spjärnar tillbaka, som näverbiten, vilken ända till dess den förkolnat vrider sig under lågan, som förtär.

Men när Otto efter dessa genomkämpade ögonblick råkade Annie, var det en sällsam och högtidlig extas över honom. Hans väsen var liksom stämt flera oktaver högre än vanligt. Han lyfte sin flicka som ett barn uppå sitt sköt och viskade i timmar i hennes öra om sin allra innersta kärlek och sin allra innersta svaghet. Det var som ville han gjuta i hennes hjärta själva essencen av sin person. Det kom något hemlighetsfullt över hans smekning, när han långsamt strök hennes kind eller pressade sin mun mot hennes, febrilt, som gällde det att blanda blod. När han en gång var död och det var slut för alltid med allt det ljuva, då skulle hans Annie, så drömde han, minnas det alltsammans, hans ord, hans famntag och hans kyss, minnas det som mättat med allt vad kärleken ägde gränslöst och ytterligt. Och det blev en sorts tröst för honom, när dödstanken satte åt, detta att han även hädanefter skulle leva länge och rikt i hågkomsten hos den kvinna, som han älskade.

Annie själv tog dock icke längre sin fästmans överspända tillstånd så allvarligt, ty hon hade numera @ått som en plötslig säkerhet av, att hans exaltation snart skulle giva mig sig. Sedan hon nu en gång åter sett honom på bättringsvägen, relativt lugn och förhoppningsfull, hade hon lyckats intala sig själv att all fara var överstånden. Hon var en av dessa sangviniska människor, åt vilka naturen skänkt ett övermått av spänstighet och läkekraft. Hoppet behövde blott räcka henne ett finger för att hon skulle fröjdas, som ägde hon hela dess hand tryckt för evighet i sin. Nu var det lyckligtvis förbi, allt det skrämmande och hemska, förbi som en dröm, på vilkens verklighet hon nästan hade svårt att tro, och med glad tillförsikt gick hon framtiden till mötes.

Tanken på att hon snart skulle få helt förena sig med den man hon älskade fyllde dessutom hennes bröst med en så stormande livsglädje, att ingen oro och inga bekymmer höllo stånd mot allt jubel och all sång inom henne. Klingande lågo drömmarna om att bliva maka och mor och tonade i hennes blod, och under deras värma slog hennes väsen ut i blomning. Det kom rent av en ny karaktär över hennes yttre. Ögats spelande och skälmska glitter blev till en varm, livserfaren glöd, det spotska leendet kring munnen fullt av medvetenhet och ömhet, och den flickaktiga gratien över hennes lemmar efterträddes av en djupare och mäktigare kvinnlighet, som gjorde varje hennes åtbörd rik på bredd och skönhet. Livet strålade för henne som solgatan på en blå havsyta, och hon kände sig så översvallande sund och stark, att det föreföll henne omöjligt att den man, som skulle dela hennes dygn, kunde täras bort av inbillningar och fantasier. Å, hon skulle kämpa med mörkret självt om denne drömmare, som hon älskade lidelsefullt och moderligt på en gång, kämpa tills varje hugskott av ängslan lämnade hans sinne. Hon skulle kyssa honom sund med sin röda mun, pressa honom frisk mot sitt varma hjärta och jaga var Saulstanke bort ur hans hjässa med sitt ungdomliga skratt. .. Men när Otto mötte henne, där nu hon på detta vis formligt glänste i vårsolen av övermodig lycka, kände han på en gång beundran och beklämning inför denna kvinnogestalt med dess levande hymn av hälsa och livsmod.

Denna sollysta maj månad använde Otto och Annie för att ordna sitt hem till bröllopet, som skulle äga rum i början av juni. De hade hyrt två rum och kök uppe i Vasastaden, och som de båda voro ett par fattiga skåpråttor utan andra kapital än löpande löner, måste de med många nationalekonomiska om och men diskutera varje post i budgeten för bosättningen. Och för att köpa billigt gjorde de samman långa promenader genom Stockholm på upptäcktsresor efter en salsskänk eller en schäslong. Vid middagstidén brukade Otto komma och hämta Annie på livförsäkringsagenturen, där hon arbetade. Han steg in, stängde dörren till hennes rum som för en viktig affärskonsultation, kysste hennes hårfäste, som var nedlutat över kontraboken, och uppspelt, som han alltid blev vid dessa möten, började han strax överösa henne med en ström av förslag för att riktigt få njuta av den lustiga min av praktisk överlägsenhet, med vilken hon brukade upptaga hans projekt. Hon snörpte på munnen, satte pennan bakom örat och såg ned på honom från sin höga kontorsstol med en »smart mans» hela förakt för en idéolog.

Så vandrade de samman ut på de vårfriska gatorna, som strålade i majdagens middagsljus med breda, skinande bälten över husväggarna och silvrade reflexer på fönsterrutor och lyktglas. Sol hade alla människor över ansiktena, och särskilt tycktes de unga damerna, vart de än gingo, följas av en gyllene våglinje, som lyste upp hårknutarna under hatten och med sitt skimmer kantade vårdräkternas mjuka veck. Käckt, med en rytm av trots och ungdom, steg stadens sorl i den blå luften.

Otto och Annie gingo sakta utmed trottoarerna, stannade länge framför bodfönstren, som i vårljuset utbredde alla sina skatter, dubbelt frestande för två unga, som gingo och drogo till bo, och de suckade inom sig över de alltför strikta siffrorna i sin civillista. Annie, som dock levat så länge ensam och hemlös i en pension i Stockholm och alltid uttryckt sin livliga förkärlek för det amerikanska boarding-house-systemet, erfor nu till sin förundran en formlig åtrå efter just de förråd av ägodelar, som liksom konstituera ett hem. Hon drömde om att hava rymliga skåp att öppna, ur vilka det ångade hemmets lugna doft av rentvättat linne från duktyg i staplade högar, omknutna med röda band och med monogram som sköldmärken i allt det vita. Hon drömde om hyllor, där porslinet sken med sina ljusa färger och sin glättiga blomsterflora mot vit glasyr, om kökets rader av blanka kopparkärl, i vilka spiselelden kastade glödröda brandreflexer. Så fantiserade hon som en prudentlig och småborgerlig husmor, och hon log åt sig själv och åt teoriers öden. Otto svärmade i stället för all den vekliga, moderna lyx, med vilken man kunde göra sitt sovrum till en ombonad och ljudlös fristad för kyssar, kelnamn och midnattsro. Han vurmade för mattor med mjuk vävnad och plysch, som smekte fotbladen, för sidentäcken, där händerna skulle treva smeksamt efter varandra till dagens första, halvsovande god morgon.

Men under avvaktan på något oväntat Amerikaarv eller på högsta vinsten i något lotteri, där de ingen lott hade, måste Otto och Annie möta dylika fantasier med spartansk resignation, och skrattande veko de av från de rikas gator för att på de fattigas vägar gå på jakt efter bohag. De gingo så till auktionskammaren på Riddarholmen. Vilken egendomlig stämning var det icke över denna undangömda vrå av Stockholm. Runt ikring lågo alla ämbetsverken i sina gamla, stilfulla hus, givande detta hörn av huvudstaden en prägel av något värdigt och magistralt, spridande en ton av orörlighet och tradition från stela arbetsrum och dammiga arkiv. Mitt ibland dessa stabilitetens tempel låg så auktionskammaren med allt sitt buller och bång, en brännpunkt för den eviga fluktuation, som bildar människolivet. Där såg man resultaten av förtvivlade ansträngningar att hålla sig fast vid eller nå lyckans hjul, förmögenheterna virvlade upp och ned, och den moderne Lazarus, som hätsk deklamerar utanför portalerna till de rikas överflöd, kunde där se alla avundade skatter underkastade flytandets eviga lag. Hit samlades de i auktionskammarens stora avloppsränna för att gå under klubban och på nytt begynna kretsloppet mellan rikedom och ruin... Mitt ibland denna trakts egendomliga befolkning, bland månglerskor med klädståndens damm häftande kvar vid bahytter och väderhuvor, och schackrare med hyn blekt smutsgrå i grändernas kyffen, stodo så Otto och Annie leende för att ropa in och med sitt nya hem förbinda något föremål ur denna stora virvel.

Eller också gingo de efter annonser i enskilda våningar, där döden gått fram och kvarlämnat något av doften från sina vita liljor, eller nöden krävt offer på offer, tills den helt och hållet splittrat det, som var på ramen till ett hem. In i många störda hem gingo de som nyfikna spekulanter, mötande dessa familjesorger över död och skövling med frånvarande och likgiltiga blickar. Vid bohag, rika på gamla minnen, fäste de nya planer, och på klaviaturer, som under åratal haft vanda toner för andras sorg och glädje, slogo de an melodier om nytt hopp och ny lycka. Så drar kärleken till bo, självisk och sublim, byggande oförskräckt sitt hus av spillror från död, förtvivlan och undergång.

Andra dagar voro de åter uppe i sin våning och ordnade. De båda rummen lågo tre trappor upp vid en bred gata, och i dessa majdagar föll solen in med hela sin vårliga glans, och solfläckarna satte spektrums grannaste färger på de ljusa tapeterna. En djup stämning av rörelse och lycka betog Otto och Annie, blott de trädde över tröskeln. Vad det var ljust och stilla därinne, och vad det kändes förunderligt att där från alla håll möta löften om ett ogrumlat samlivs hela ljuva gemenskap av skratt och tårar, arbete och vila. De bildade en hel liten värld för sig, dessa tvenne rum, en värld, icke förvirrad och förgrämd som den stora, men enkel, vänlig och trygg, och dock trots all sin begränsning rik på allt, som livet har stort och högtidligt. Dagarna skulle komma därinne, icke brokiga som överraskningar ur trollkarlens hatt, men jämna och lyckobringande som bladen i en gammal kär bok, där man redan vid läsningen av den ena sidan ler i tankarna åt vad som kommer på den nasta.

Men när de började flytta med möblerna därinne, blevo de uppsluppna och lekfulla som ett par barn. Var gång de stego in i soffkammaren måste de stanna och kyssas, och de hade tusen infall, när de resonerade om allt, vad det andra rummet skulle tjänstgöra till. Det skulle på en gång vara matsal, studerkammare och förmak. Salen representerades av ett ekbord och några vålastolar, studerrummet av Ottos skrivbord och böcker, förmaket av en schäslong och ett dörrdraperi, hushållets stolthet, en äkta orientalisk kelim, som lyste upp rummet med sina arabesker av guldtråd och sina ornament, brokiga och sammanslingrade som äventyren i Tusen och en Natt.

»Det är ett svårt rum att kräva mycket möbler för att se hemtrevligt ut», sade Annie med en liten suck, i det hennes öga ännu fann det en smula kalt därinne. »Otto, du, tycker du inte att stolarna därborta stå och ropa efter varandra?»

»Ah», svarade Otto, där han stod uppspetad på en stege och gjorde en vilt koloristisk hörndekoration av ett par japanska parasoll och er »fröken Oförnöjd skulle läsa i Ottar Tralling och få se vad han hade i sin bosättning, när han gifte sig ... En säng, ett bord och en vagga.»

»Vill du vara så god och behålla dina fula romaner för dig själv... Ska vi sätta a här?»

I stället för att svara hoppade Otto ned från stegen, gick visslande några steg baklänges traktade med synbar självbelåtenhet sitt gesällstycke som dekoratör.

»För tusan, en riktigt briljant röd fläck», sade han med en vändning, som han lärt av målarna, och i det han tog Annie om livet, tillfogade han småleende:

»Hör du, älskling! Tycker du inte som jag, att alla de skrivande damerna, som mässa om enkelhet och tidiga giftermål, borde bli förda hit upp och se, hur gladeligen man drar sig igenom på existensminimum... Jag tycker jag ser dem, doktorinnan X. i spetsen och alla de andra samhällsförbättrerskorna i guldlorgnett och reformdräkt efteråt. En tidningsman och en livförsäkringskvinna, som realisera äktenskapets idé, det vore allt gefundenes Fressen!»

Det kom ett för Otto sällsynt drag av tjuvpojkaktighet över ansiktet, när han sade detta, och båda skrattade hjärtligt emot varandra, med en berusande känsla inom sina bröst av verklighetens överlägsenhet över alla abstraktå och välmenta program för lyckan.

Så gingo timmarna, och det blev tid att gå och spisa middag. På äkta kamratmaner drogo Otto och Annie upp sina portmonnäer, salade och gjorde överslag över de gemensamma tillgångarna. Befunnos dessa mindre tillfredsställande, måste de stilla och beskedligt vandra av till Hushållsskolan, där just ej någon våldsammare glädje trivdes vid svagdrickat bland stillsamt landsortsfolk, som under tystnad inmundigade sin husmanskost, och väckta löjtnanter, som studerade bibeln mellan rätterna. Men om finanserna tillfälligtvis florerade, vips kastade man sig på äventyr med artistnaturers hela sorglöshet för morgondagen. Och Otto och Annie foro av till Djurgården, just då majmiddagen göt sin mest skimrande härlighet över Stockholms vatten och kajer. Strömmen glänste som överströdd med oräkneliga gnistrande paljetter, och måsarna seglade med raska vingslag genom den ljusa rymden. Ute på Hasselbacken hade vårväder och vin i glad förening givit det fina Stockholms uteliv sin mest utsökta prägel av glam och lustighet. Buskar och träd bjödo på nyutsprucken grönska, matsedeln på primeurer, och in i orkesterns valsmelodi lade stojet från en karusell vid Alkärret sin strof om bullersamt folknöje. Upprymda slogo Otto och Annie sig ned på verandan och hängåvo sig under stigande munterhet åt allehanda lukulliska orgier. Men när de hunnit till chartreusen, föll talet på, hur man värdigt skulle avsluta sin dag.

»Hästopera eller kim, det är frågan», sade Otto, vilken, när han blev upplivad, gärna anlitade »slangord», liksom ofta allvarliga naturer, som i grund och botten hava svårt att skämta.

Saken diskuterades och man beslöt att skatta åt tidens laxa moral och besöka varieten. Fästfolket slog sig ned i Tivoli, beskådande sedesamt dekolletterade skönheter, vilka med stämmor, som för ett par decennier sedan haft toner, sjöngo sina visor, konstmakare, som åkte på monocykel -- på monocle, sade Otto -- och gymnastiska familjer, som dinglade livsfarligt i trapez och hänsynslöst använde de yngre telningarna i släkten som kautschukbollar.

Men när föreställningen var slut och Otto och Annie kommo ut från sorlet och stimmet därinne, blev det med ens oändligt tyst och tomt inom dem. Den högljudda för dem båda ej fullt naturliga munterhet, som hela eftermiddagen låtit dem gapskratta samman, fördunstade på ett ögonblick, och det dröjde blott en kvalmig bottensats därav i deras inre. Ordknappa och förströdda slogo de sig ned på ångbåten för att åter fara hem. Hur förändrat var icke allt sedan i middags, hur grått och kallt vid detta kvällsliga klockslag! Hela majs vårförtrollning var bruten. Det var frost i luften, vattnet hade en vintrig, blågrön färg och himmeln var blek och utan färg, så när som på en svag rodnad från solnedgången, en rodnad, melankolisk att se på som en återstod av vin, kvarglömd i de övergivna bägarna från en lyktad fest.

Och de båda unga blickade på varandra med stumma, oroliga frågor. Vad var det för en skugga, som plötsligt föll så svart över deras glädje? Varför dog skämtets ord plötsligt på ens läppar och ängslans kalla luftström isade ens hjärta? Varför var människan så viljelös och så usel att hon ej mäktade vara glad och ej tålde vara förtvivlad? Hur värna sig mot dessa tusen impulser, som drevo en ut i mörkret, till ångestrop och tårar.

Ottos tystnad blev allt djupare och Annie sökte förgäves hålla något av stämningen vid liv.

»Få se», sade hon plötsligt utan att veta varifrån tanken kom, »få se, om vi komma ihåg denna glada dag, när vi bli gamla, när du är en knarrig gubbe och jag en fet gammal matrona, när vi bli femtio år?»

»Femtio år!»

Otto log som en, vilken vet sig snart skola gå ur tiden, ler åt en anförvants uppmuntringsord.

De hade kommit till staden. Gasbelysningen därinne på gatorna skar otrevligt mot majnattens kalla luft. Deras gemensamma olust kändes allt större. De gingo steg för steg över de folktomma gatorna, fastän de kände en lust att springa av alla krafter, som kunde de komma undan sitt öde. De talade torrt om likgiltiga ting, och de hade en enda stor lust att slå armarna om varandras hals och så snyftande vänta på ovädret, som skulle storma fram övcr deras huvuden.

Äntligen voro de vid huset, där Annie bodde. Med darrande hand öppnade hon dörren och Otto gav henne en lång kyss till avsked. Men hans läppar voro så kalla att hon skälvde under dem. »Min Gud, hur ar det med dig?» ville hon fråga, men hon vågade ingenting säga, och hon vågade icke heller klargöra för sig, vad det var hon fruktade. Hon fick icke längre fram ett ord, och där hennes huvud tecknade sig skarpt mot den grå husväggen, omböljat av majnattens klarblå luft, fick det ett så främmande och stelnat uttryck över alla drag, att Otto själv ryste till. Det var som han kysst en Mater Dolorosa av sten.

»God natt, min älskling, sov gott, vi ses i morgon», och han lyckades för ett ögonblick lyfta sig ur sin oförklarliga melankoli och giva orden en lättare accent.

»God natt!» sade hon. Det kom tonlöst, dovt, och de tyckte båda, att hon i stället sagt »farväl».

Så försvann hon i det skumma portvalvet och Otto vandrade långsamt hem. Han såg ingenting omkring sig, hörde varken steg eller vagnsbuller, utan skred framåt som en sömngångare. Men nu i natten, när alla nerver icke längre upptogos av arbetet med dagens tusen intryck kände han genom hela sin kropp varsel om undergång, och icke längre dovt och avlägset, men dånande som en ocean ljöd för hans öra bruset av dödens flod. Med brustna avskedsord och tankar darrande som fågelvingar, med händer slitna från varandra och sorl av saknad aldrig stillad, av kyssar, som inga läppar möta, och famntag, som ingen famn nå, flöt den genom midnattstimmen från hus till hus, den långsamt rinnande, isklara Acheron.


Project Runeberg, Thu Oct 17 20:16:43 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/livetsfi/08.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free