Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
«Jeg skal nok forklare Bjørg alt sammen, jeg,»
sa Stein. «Men kom nu, så tar vi et slag kort!»
Med stort besvær blev Håkon trukket op av
kurvstolen, og støttet til Stein kom han sig ut på
trammen. I månelyset kunde Estrid følge de to høie
skikkelsene på vei til Skaug-seteren, den ene ustø
og lutende, den annen rank og spenstig.
Døren sprang op.
Det var Bjørg.
Blek av bevegelse gikk hun hen til Clas og tok
ham i hånden.
«De hadde rett hele tiden, jeg hadde urett, tilgi
mig, jeg er så trassig! Undertiden kan jeg ikke
styre mig —»
Bjørgs leber skalv.
Clas så ufravendt på henne.
«Jeg har ingen ting å tilgi,» sa han langsomt.
«Og husk, tross vil si kraft, det! Som livet enda
ikke har fått tatt i bruk. Husk det!»
Han smilte til henne, blek som hun.
Bjørg stod, uviss og nølende. Så kom det:
«Takk . . . fordi De hjalp oss, da Håkon brøt
inn her! Takk, at De ikke var redd ham . . .»
Hun så ned.
Så vendte hun sig igjen mot ham med en plutselig
bønnlig bevegelse: «Gid De vilde hjelpe mig også
— mot mig selv!»
Clas tok hennes hender og kysset dem impulsivt.
«Skal vi prøve på det, Bjørg? La oss det!»
Uten et ord gikk Bjørg, like hurtig som hun var
kommet.
Mon Bjørg så henne? tenkte Estrid. Knapt nok.
I det øieblikk eksisterte bare én ting for henne:
Pukkelryggen Clas Bryn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
