- Project Runeberg -  Liv och Längtan /
137

(1936) Author: Anders Hultman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

även när han viskar så förföriskt: endast ett litet avsteg
för att strax stiga tillrätta igen. Nej, han vet icke av
någon återvändo. Han har stadigt sikte på sitt mål:
att bli tillbedd. Ty han är ju gud, denna världens gud.
Och helt avfall från himmelens Gud är vad han oprutligt
kräver.

Se, hur skickligt frestelsernas länkar äro smidda, hur
listigt snaran är lagd. Frestaren begynner ute på
kropps-livet. Kroppen är hungrig och behöver mat. Så går den
genom själslivet: Ärelystnad och rykte. Sen bottnar han
ned i vårt väsens allra heligaste och tränger in till
andelivet: Tillbedjan och mottagande av härlighetsrikedomar
ur en gudahand. Han börjar utifrån och går inåt.

Guds väg är den motsatta: Han börjar inifrån sitt
verk med oss. Sedan kan han låta följa, enligt sitt goda
behag och vår förmåga, att bära även själiska och
lekamliga gåvor. Hans frälsning är först och främst andlig.
Men även sedan själslig och kroppslig.

Emellertid, nu, sedan Jesus bestått sitt hårda prov,
äro änglama genast framme. Och nu smakar deras tjänst
helt behaglig och dubbelt skön utan någon bismak av
något främmande inslag. —

Ack, må vi komma ihåg, att även vi stå under samma
lag. När vi bestått våra prov, skola änglama tjäna även
oss, under tiden här vid varje utstånden dust, medan det,
under det dusten pågår, synes som om vi fingo vara
ensamma, och sedan där i Riket, genom att till slut sätta
livets segerkrona på vårt huvud^-Jak. 1: 12.

Och må vi till vår tröst komma, ihåg, att vår
överstepräst har oss till godo lidit och segrat i alla frestelser, och
för honom, Människosonen, är intet ens av
människofres-telser främmande. Därför kan han ha förbarmande med
oss, när inga andra ha det, och hjälpa oss igenom och
förlåta våra fall utan hårda ord. Jak. 1: 5. O, Gud, så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:38:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/livol/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free