Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tycka, att den ligger på ett knappast så högt plan, som
Jesu liknelser eljest göra. Men detta är ytligt betraktat.
Godet säger, att om man angående Herren Jesus kunde
använda ett så vanligt ord som ”snillrikhet”, så måste
man säga, att denna liknelse är ”snillrik”. Den är tagen
ur levande livet och berör sådana förhållanden där, som
äga rum alla tider.
I.
Förvaltarens otrohet och förlägenhet.
Förvaltaren är huvudpersonen. Den ”rike mannen”
är Gud. Han och ingen annan är ”husbonden” i vår
text. Han har mycken egendom och många förvaltare.
Vi äro hans förvaltare. Jag en. Du en.
Det gods, vi förvalta här i världen, är av rätt farlig
beskaffenhet. Det källas av Jesus för orättrådighetens
Mamon. Detta kallas det icke därför, att så många fara
orättrådigt fram med det, utan helt enkelt därför, att
det är i sig själv av förförande och frestande art. Det
drager sinnet nedåt och gör hjärtat hårt och kallt, såsom
det självt är hårt och kallt. De allra flesta förvaltarna
äro också otrogna, för att icke säga alla, beroende på
vilken syn man lägger på förvaltareskapet. Men alla äro
dock uppsagda. Ty den orättrådige Mamon bevisar bäst
själv sin orättrådighet genom sin förgänglighet.
n.
”Du kan icke längre vara min förvaltare.”
Detta måste vi alla höra. Och om vi äga ett fint
andligt öra, ha vi redan hört det. Döden är viss, och det är
förståndigt att i god tid se sig om.
”Vad är det, som jag hör om dig?” Hur tränger icke
den frågan in i våra samveten. Otrohet mot Gud i för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
