Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hållas i det hälsosamma beroendet av
Frälsaren, honom som försonar och förlåter synd, och
icke endast är läraren och Mästaren från Nasaret.
Detta är ock den verkliga och sarma,
kristendomen, ovanom vilken vi icke nå i denna tidsålder.
I vår text behandlar Mästaren ämnet om ed
och edgående eller svärjande. Hos judarna var
det som hos oss vanligt att bekräfta talet och
uppgifterna med svordomar. Detta stred alls icke
mot religionen utan var till och med ett led i
religionsutövningen. Därför valde man heliga, höga
ting att förankra och befästa sitt tal i. Judarna
fingo bruka Guds namn att svärja vid, men de
fingo ej missbruka det. De fingo även svärja vid
landet o. s. v. Men de tillhöllos strängt att
punktligt infria sina beedigade löften. De fingo svärja
men icke svärja falskt.
Men nu inför Herren Jesus den nya ordningen.
Och till den hör även att icke alls svärja.
Svordomarna voro ett svaghetsutlåtande, ett
utslag av människans inre lögnaktighet och
svekfulla väsen. Man måste tillgripa något, som hade
auktoritet och väsen och förstärka sitt ord med,
vilket i sig själv annars vore endast luft och
tomhet. Därför befalldes de gamla att ha respekt
åtminstone för det de sålunda svuro vid och ”icke
svärja falskt”.
: Sådan svaghet och opålitlighet få icke finnan i
Jesu rike och kan icke finnas, där hans ande och
Rikets lagar äro skrivna inuti hjärtat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
