- Project Runeberg -  Livsbilder / IV. Bilder till belysning av vår kristna tro /
38

(1915-1917) [MARC] Author: Johannes Johansson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samvetet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

38

Samvetet.

Det var en gång tio bröder, som hade förenat sig
om en mycket skamlig gärning: de hade sålt sin egen
bror som slav. Ofta sedan den dagen hade samvetet
förebrått dem denna ogärning — särskilt när de sågo,
hur otröstlig den gamle fadren var —, men de hade
sökt tysta ned den besvärliga väktaren. Det hade dock
icke lyckats. Ofta hade de i den inbördes umgängeisen
anklagat den ene den andre: »Det var du, som först
kona npp med förslaget att sälja honom!» — »Nej, det
var du, som gjorde det!» De kände alla, att de handlat
mycket orätt och skamligt, men var och en sökte kasta
skulden på de andra och försvara sig mot deras
förebråelser.

Så gingo 20 långa år. Man brukar säga, att »tiden
läker alla sår». Men det är icke sant. Det finns sår,
som tiden icke förmår läka: samvetssåren. Det är
någonting helt annat, som behöves för att få de såren
helade. Det skulle snart visa sig med avseende på
dessa bröder. Genom Guds underbara skickelse kommo
de alla i ett sådant läge, att de själva fingo erfara
något av vad deras broder en gång känt ; det var, när
den mäktige mannen i det främmande landet förklarade,
att en av dem måste stanna som fånge. Vem av dem
skulle det bli? Nu vaknar samvetet. De säga till
varandra: »Förvisso ha vi dragit skuld över oss genom
det, vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans själs
ångest, när han bad oss om miskund, och vi ville dock
icke lyssna till honom. Därför ha vi själva kommit
i denna ångest!» Men en av dem utbrister: »Sade
jag icke till er: ’Försynden er icke på gossen!’ Men I
härden mig icke; se, därför utkräves nu hans blod!»

Såret hade aldrig varit läkt. Det hade bara för
tillfället lagt sig en hård skorpa däröver. Nu rives
den bort. Såret går upp. Det börjar svida igen.
Bröderna bi’ingas omsider till verklig ånger. Så blir
såret helat från grunden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:39:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/livsbild/4/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free