Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samvetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samvetet.
39
Men innan det kom därhän, ville ingen av bröderna
riktigt taga skulden på sig. Var och en skyllde ifrån
sig på de andra och förebrådde dem. Men detta visade,
att de kände med sig, hur illa de handlat.
Det går till på samma sätt än i dag. Det kan hända,
att en gosse eller flicka, som själv är högmodig, blir
förtörnad på en annan och säger: »Det är rysligt, så
högfärdig du är!» Därmed erkänner den gossen eller
flickan, att högmodet är något orätt. Det kan hända,
att en, som själv icke är att lita på, högljutt beskärmar
sig över att kamraten icke talar sanning. Det är ett
bevis på att han förstår, hur skamligt det är att ljuga.
Så visa de, att lagens verk äro skrivna i deras hjärtan.
Därom utgöra icke blott deras samveten ett vittnesbörd,
utan också deras tankar i den inbördes umgängeisen,
när dessa anklaga eller ock försvara dem.
Men en människa, som riktigt djupt känt
samvets-såren svida, beder med sångaren:
"Min synd är stor och mycket svår,
Att hjärtat må förtvina;
Men hela du mitt samvetssår
Uti din död och pina!
I ångerns stund tillsåg mig huld,
Att du betalt min syndaskuld!
I farans stund, o Herre, var
Själv mitt försvar,
Som du av nåd mig lovat har!" (Sv. ps. 194:2.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
