Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Fri skilsmässa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRI SKILSMÄSSA 337
nog, behöfver aldrig undra hvad han känner: det är
den svaga känslan, som för sig själf blir den
tvetydiga. Och den, som känner starkt nog, frågar sig
heller aldrig om han har rätt till sin känsla. Han
blir så förstorad af sin kärlek, att han vet sig sålunda
förstora mänsklighetens lif. Det är de små, endels
lidelserna, dem en förut bunden människa med fullt
skäl erfar som »brottsliga». För den däremot, som
skulle kalla hennes stora känsla en syndig yra, en
skamlös egoism, en djurisk drift, har en sålunda
älskande människa ett leende af medömkan. Hon vet
att hon beginge en synd genom att döda sin kärlek,
liksom genom att mörda sitt barn. Hon vet att
hennes kärlek åter gjort henne god som i sin barndoms
böner till Gud, rik som den för hvilken paradisets
portar ånyo öppnats!
Konsten tolkar en allmänmänsklig erfarenhet
när den alltid gör Adam och Eva unga, då de drifvas
ur Eden. Man undrar endast att ingen konstnär ställt
dem — i en mognare ålder — utanför lustgårdens
murar, förgrämda af känslan att nu äga vishet nog
att bevara den lycka, för hvilken de endast i
ungdomen ägde villkoren!
Ty ej sällan kommer i människolifvet en tid då
klarheten inträdt före kölden; då blomningen ännu är
rik ehuru frukterna redan börjat mogna. Det är då
den stora lyckan ofta skymtar och försvinner. Stundom
såg människan henne aldrig, ty hon kom sakta och
lade — som en leksyster — en len hand öfver ens
ögon spörjande: Hvem är jag? Man gissade orätt och
lyckan hann gå innan man bad henne stanna. Till
sina älsklingar endast kommer hon med händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
