Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
menande blick på de sex gevären. ”Jag förmodar ni
göra kort process och hänga mig i daggryningen?”
”Rättvisan är fortfärdig i Panama”, svarade el
Jefe politico på litet egendomlig, men begriplig
engelska. ”Men inte så fortfärdig. Vi ska inte hänga
er i daggryningen. Klockan tio på morgonen är
lämpligare för oss allesammans, tycker ni inte det?”
”Jo, för all del”, svarade Francis. ”Låt oss säga
elva — eller tolv; det har jag ingenting emot.”
”Var så god ocli följ med oss, sehor”, sade
Ma-riano Vercara y Hi jos i en sammetslen ton som ej
maskerade hans järnhårda syfte. ”Juan! Ignacio!
Sitt av! Tag hans vapen. Nej, ni behöva inte binda
hans händer. Sätt upp honom på hästen bakom
Gre-gorio.”
I en vördnadsbjudande vitrappad tegelcell med fem
fot tjocka murar och golvet belagt med ett halvt
dussin sovande fångar av arbetsklassen lyssnade Francis
till ett dovt hamrande icke särdeles långt bort; han
kom ihåg den rannsakning, varifrån han nyss
kommit, och visslade tyst och långdraget. Klockan var
halv nio på kvällen. Förhöret hade börjat klockan
åtta. Hamrandet betydde att man höll på att timra
upp galgen, från vilken upphöjda plats han klockan
tio följande morgon skulle sväva i luften, uppburen av
ett rep om halsen. Förhöret hade räckt i en
halvtimme. Det skulle ha varit nog med tjugu minuter
om inte Leoncia anlänt helt oförmodat och förlängt
rannsakningen med de tio minuter vilka artigt beviljats
henne som förnäm dam tillhörande familjen Solano.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
