Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJÄRDE KAPITLET
”Vi måste skynda oss — det är det enda viktiga”,
sade Francis till den församlade familjen Solano på
piazzan utanför haciendan.
”Det enda viktiga!” utbrast Leoncia häftigt och
avbröt sin ångestfulla vandring fram och tillbaka. ”Det
enda viktiga är att vi måste rädda honom.”
Medan hon talade gjorde hon midtför Francis en
häftig åtbörd för att ge eftertryck åt sina ord. Hon
upprepade sedan samma gest framför sin far och sina
bröder.
”Fortfärdiga!” utropade hon. ”Naturligtvis måste
vi vara fortfärdiga. Annars..Rösten svek henne
då hon tänkte på hur det skulle gå med Henry om de
inte skyndade sig.
”Alla gringos äro som el Jefe”, tänkte Francis, och
han tyckte att hon var storartad, beundransvärd. ”Han
sätter fart i hela San Antonio, cch kvicka tankar är
hans valspråk. Han ger inte Henry längre tid på
sig än han gav mig. Vi måste rädda honom i kväll.”
”Hör på”, började Leoncia åter. ”Vi Solanos kunna
inte tillåta denna ... avrättning. Vår stolthet... vår
ära. Vi kunna inte tillåta den. Tala, någon av er.
Du, far. Föreslå något.”
Medan diskussionen pågick teg Francis, djupt
försjunken i melankoli. Leoncias glöd var
beundransvärd, men den gällde en annan man, och det gladde
honom inte precis. Han såg tydligt för sig fängelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
