Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gården sedan han blivit frigiven och Henry
arresterad. Han såg med samma styng i hjärtat Leoncia i
Henrys armar, Henry sökande hennes hand, för att
övertyga sig att hans ring satt på den, och den långa
omfamning som följde därpå.
Nåja, suckade han för sig själv, han hade gjort sitt
bästa. Sedan Henry förts bort hade han ju helt lugnt
sagt till Leoncia att Henry var hennes trolovade ocli
den man som en dotter av familjen Solano gjorde
klokast i att välja.
Men minnet av detta gjorde honom icke glad. Ej
heller att det hela var så rätt och riktigt. Ty det var
det. Det tvekade han ej om, och det gav honom kraft
att förhärda sitt hjärta mot henne. Men härvidlag
var det ”rätta” honom en bedrövlig tröst.
Men vad kunde han vänta? Det var otur att han
kommit för sent till Centralamerika och funnit denna
härliga kvinna redan annekterad av en som kommit
honom i förväg — en man lika bra som han själv
och till och med bättre, erkände han i sin ridderlighet.
Hans ridderlighet drev honom att vara lojal mot
Henry Morgan, mannen av samma ras och släkt, den
äventyrlige ättlingen av en äventyrlig stamfar,
mannen i lärftsbyxor och slokhatt, som var så begiven
på obekanta unga mäns öron, levde på skeppsskorpor
och sköldpaddägg och höll på att gräva på Tjuren
och Kalven efter gamle sir Henrys skatt.
Och medan Enrico Solano och hans söner på sin
piazza överläde om planer och förslag, vartill Francis
endast lånade ett halvt öra, kom en kammarjungfru,
viskade något i Leoncias öra och förde henne till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
