Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Med den rika gringon till anförare”, ifyllde
Ago-stino. ”Så länge han går före på det här sättet kunde
jag följa efter i evighet.”
”Om de där” — Rafael antydde med huvudet
Torres och el Jefe — ”inte ge oss tillfälle att plocka upp
vad gudarna ha strött ut åt oss, då må de dra ät
det rödaste helvetet! Vi äro människor och inte
slavar. Världen är stor. Det är inte långt till
Cordil-liererna. Vi ska allesammans bli rika och fina män
och leva i Cordilliererna, där indianflickorna äro
infernaliskt vackra och förföriska . ..”
”Odi då bli vi av med våra hustrur där hemma i
San Antonio”, sade Vicente. ”Låt oss nu hugga ner
det här trädet med skatten i.”
De svängde sina yxor med kraft, och det murkna
träet gav beredvilligt efter för deras hugg. Och då
stubben ramlade, räknade de och delade jämnt, icke
hundra silverdollars, utan hundrafyrtios ju.
”Han är frikostig, den där gringon”, sade Vicente.
”Han ger mer än han lovar. Kanske det finns ännu
mera ?”
Och i det murkna trädets spillror, som delvis
förvandlats till stoft under deras hugg, hittade de
ytterligare fem mynt, varigenom de förspillde tio minuter
till och drevo Torres och el Jefe till vansinnets rand.
”Han ger sig inte tid att räkna, den rika gringon”,
sade Rafael. ”Han måtte bara öppna påsen och strö.
Det var med den där påsen han red till hamnen i San
Antonio då han sprängde sönder fängelseväggen med
dynamit.”
Jakten fortsattes, och i en halvtimme gick allt bra,
men så kommo de till en övergiven bondgård, redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
