Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något slags fibrös bark och så gamla att de hotade
att falla sönder till stoft då han handterade dem och
ett fint puder av förvittring spred sig under hans
fingrar. Mumlande böner på det gamla Mayaspråket höll
han upp snörklumpen och bugade sig vördnadsfullt
inför den innan han riste ut den.
”Knutskriften, Mayastammens förlorade
skriftspråk”, viskade Henry. ”Det är just det rätta, bara
nu inte den gamle gycken har glömt konsten att läsa.”
Alla lutade sig nyfiket fram, då den överlämnades
till Francis. Den hade formen av en oredig tofs
bestående av många smala och långa snören. Knutarna
voro av många slag och knutna med oregelbundna
avstånd, och själva snörena voro av olika längd och
tjocklek. Han lät dem löpa mellan sina fingrar,
mumlande för sig själv.
”Han läser!” utbrast peonen triumferande. ”Hela
vårt gamla språk finns i dessa knutar, och han läser
dem som andra läsa i böcker.”
Då de lutade sig närmare för att göra iakttagelser
snuddade Francis och Leoncia emot varandra med
håret; de drogo sig genast tillbaka och deras ögon
möttes tnied ett förvirrat uttryck. Men Henry märkte
ingenting. Han hade endast ögon för den
hemlighetsfulla tofsen.
”Vad säger du, Francis?” sade han halvhögt. ”Det
är storartat! Det. är storartat!”
”Men Newyork börjar ropa på mig”, knotade
Francis. ”Å, inte dess människor och dess nöjen, utan
dess affärer”, tillade han hastigt, då han såg Leoncias
tysta ogillande. ”Glöm inte att jag har försänkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
