Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättstående döda och befunr.o sig i solskenet utanför
klippväggen.
På den ljudande sanden knäböjde peonen och hans
far i cirkeln, som den gamle mannens pekfinger hade
ritat upp. En regnskur urladdade sig över dem, och
peonen frös visserligen, men den gamle mannen
fortfor att bedja utan tanke på väder och vind. Det var
emedan peonen frös och kände det otrevligt som han
lade märke till två saker som undgingo hans far. Först
såg han Alvarez Torres och José Mancheno
försiktigt smyga sig från djungeln ut på sanden. Sedan
såg han ett underverk. Det bestod i att de bägge
vandrade stadigt över sanden utan att det framkallade
det ringaste ljud. Då de hade försvunnit, rörde han
vid sanden med fingret och åstadkomi inga spöklika
viskningar. Han stack ner sitt finger i sanden, allt
var tyst, och allt var tyst då han hårdt slog i sanden
med sin flata hand. Den övergående regnskuren hade
gjort sanden stum.
Han väckte fadern ur hans andakt och sade:
”Sanden ljuder ej längre. Den är tyst som
graven. Och jag har sett den rike gringons fiende gå
över sanden utan ett ljud. Han är inte utan synd,
den där Alvarez Torres, och ändå gav sanden inte
ifrån sig ett ljud. Sanden har dött. Sandens röst
finns inte längre. Där den syndfulle kan gå, där
kunna vi gå, du och jag, gamle far.”
Inuti cirkeln ritade den gamle Mayaindianen med
darrande pekfinger i sanden, ritade flera kaballistiska
tecken, men sanden svarade honom icke. Utanför
cirkeln var det likadant — emedan sanden hade blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
