Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och alla de Förlorade själarna mumlade: ”Det är
bra.”
Torres såg vädjande på Francis, som svarade:
”Den gamle idioten nöp bestämt av en bit av
ljuset. Det räcker inte i fem minuter, och om tre
minuter gå vi upp i rök.”
”Vad kunna vi göra?” frågade Torres vilt, medan
Leoncia käckt såg Francis i ögonen med ett vemodigt
leende.
”Bed om regn”, svarade Francis. ”Flimlen är klar
som glas. Dö alltså tappert. Skrik inte för högt.”
Och hans ögon vändes mot Leoncia och uttryckte
vad han aldrig förr vågat visa henne — hela hans
hjärtas varma kärlek. Skilda av stolparna, vid vilka
de voro fjättrade, hade de ändå aldrig varit varandra
så nära, och det band som drog dem till varandra och
förenade dem var deras ögon.
Den lilla flickan, som tittade upp i himlen efter
tecknet, var den första som såg det. Torres, som endast
hade ögon för det nästan nedbrunna ljuset, hörde
flickans utiop och såg upp. Och på samma gång hörde
han, liksom alla de andra, ett dånande surr som av
någon jätteinsekt uppe i luften.
”Ett aeroplan”, mumlade Francis. ”Torres, ropa
an det!”
Men det behövdes intet anrop. Det kretsade knappt
mer än hundra fot över dem, det första aeroplan som
de Förlorade själarna någonsin hade sett, och sä
hörde man, liksom en välsignelse från himlen, den
välbekanta sången:
”Oförfärat, rygg mot rygg kring masten.
I en hel besättning vi sätta skräck.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
