Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Den drömmande damen drömmer opiedrömmar. De
ha henne väl här i ett slags ständigt rus som
över-prästinna eller överorakel. Ja, så är det, gamle präst”,
sade han på spanska. ”Om vi skulle väcka henne? Ni
ha väl fört hit oss för att vi skulle få tala med henne.”
Damen rörde sig, som om viskningarna trängt
igenom hennes djupa sömn, och för första gången gjorde
hunden en rörelse och vände huvudet emot henne så
att hennes nedhängande hand vilade smekande på hans
hals. Prästen gjorde befallande miner och åtbörder
för att påbjuda tystnad. Och de stodo där absolut
tysta och sågo på hur oraklet vaknade.
Hon satte sig långsamt upp till hälften och smekte
åter den lycklige varghunden som visade sina
fruktansvärda tänder i ett långdraget glädjeskall.
Situationen var spännande och blev det ännu mera då hon
för första gången riktade sina ögon på dem. Aldrig
hade de sett ögon med en sådan glöd. Leoncia hade
så när korsat sig; det gjorde däremot Torres, så
väldigt imponerad var han, och hans läppar mumlade en
bön till den heliga jungfrun. Francis och Henry
kunde ej ta sina ögon ifrån dessa båda blå källor som
nästan föreföllo svarta i skuggan av de långa
ögonfransarna.
”En blåögd brunett”, viskade Francis.
Men sådana ögon! De voro mera runda än långa.
Och ändå voro de icke runda. De kunde ha varit
fyrkantiga, om de ej varit mera runda än fyrkantiga.
Deras form var sådan att det såg ut som om den som
format till dem helt vårdslöst sökt åstadkomma
cirklar av en massa vinklar. De långa svarta
ögonfransarna beslöjade dem och ökade illusionen att de voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
