Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han lugnade sig ej förr än Vicente skar av den
hul-lingförsedda spetsen och drog ut skaftet.
Torres var oskadad så när som på en värkande axel,
där en klubba hade träffat honom, och han jublade
då han såg den gamle prästen ligga döende på
marken med huvudet i den lilla flickans knä.
Eftersom de ej själva hade några sårade som kunde
hjälpas genom provisorisk vård begåvo Torres och
el Jefe sig till sjön, följde dess stränder och kommo
till ruinerna av drottningens hus. Endast kolnade
stockar, som stucko upp ur vattnet, visade var det
en gång stått. Torres var överraskad, men el Jefe
ursinnig.
’”Här, just i det här huset var det som juvelkistan
stod”, sade han.
”Vi ha bränt vårt krut förgäves”, brummade el
Jefe. ”Senor Torres, jag har alltid misstänkt att ni
var en idiot.”
”Hur skulle jag kunna veta att huset hade
brunnit ?”
”Det borde ni ha vetat, ni som känner till allting så
bra”, hånade el Jefe. ”Men mig lurar ni inte. Jag
har hållit ögonen på er. Jag såg er stjäla smaragderna
och rubinerna ur Mayagudarnas ögonhålor. Dem skall
ni dela med mig och det genast.”
”Vänta, vänta, ge er till tåls litet”, bad Torres. ”Låt
oss rekognoscera först. Naturligtvis skall jag dela
de fyra ädelstenarna med er — men vad äro de i
jämförelse med hela kistan? Det var ett lätt och
bräckligt hus. Kistan kanske ramlade oskadad ner
i vattnet då taket rasade. Och vatten skadar inte
juveler.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
