Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
El Jefe skickade sitt folk att söka mellan de brända
pålarna, och de vadade och summo omkring i det
grunda vattnet och aktade sig för att råka in i de
sugande virvlarna. Den tystlåtne Agostino gjorde
fyndet helt nära stranden.
”Jag står på någonting”, sade han där han stod i
vatten upp till knäna.
Torres dök ner med huvud och axlar och trevade.
”Det är kistan, det är jag säker på”, förklarade
han. ”Kom hit, allesammans, så ska vi dra det här
i land och undersöka det.”
Men just som han lutade sig ner för att öppna
locket hejdade el Jefe honom.
”Ner i vattnet med er igen, allesammans”,
kommenderade han sitt folk. ”Det finns flera kistor som
den här, och expeditionen är misslyckad, om vi inte
finna dem. En kista betalar inte omkostnaderna.”
Icke förr än karlarna vadade omkring och letade
i vattnet lyfte Torres upp locket. El Jefe stod som
förhäxad. Han kunde endast stirra och mumla
oartikulerade ord.
”Nå, tror ni nu?” frågade Torres. ”Det är
ovärderligt. Vi äro de båda rikaste männen i Panama, i
Sydamerika, i världen. Detta är Mayaskatten. Vi
hörde talas om den då vi voro pojkar. Våra fäder
och farfäder drömde om den. Conquistadorerna
lyckades inte finna den. Och den är vår — vår!”
Medan de båda männen, nästan förstenade, stodo
där odh stirrade, kravlade deras följeslagare, en i
sänder, upp ur vattnet, bildade en tyst halvcirkel bakom
deras rygg och stirrade, även de. Varken el Jefe eller
Torres visste att karlarna stodo bakom dem, ej heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
