Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. En man, som har gjort sig förtjänt af Viktoriakorset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tjugufyra», blef svaret.
Vi sågo ängsligt framåt och räknade. Vi hade
trettiofyra framför oss. Missräkning och nedslagenhet lästes
i de ansikten, som voro mig närmast. Det är ingen
angenäm sak att hungrig och utan pängar motse en sömnlös
natt på gatorna. Men vi hoppades trots allt, ända tills
portvakten — då vi hade tio framför oss — visade oss bort.
»Fullt!» var det enda han sade — och så slog han
igen dörren med en skräll.
Trots sina åttiosju år rusade den gamle sjömannen
i väg med blixtlik hastighet, för att så fort som möjligt
kunna pröfva lyckan på annat håll. Jag stod kvar och
öfverlade med ett par andra, som tycktes besitta
genomgående kännedom om de tillfälliga härbergena, hvart vi
skulle gå. De bestämde sig för »Poplar», som låg tre mil
därifrån, och vi begåfvo oss af.
Då vi veko om hörnet, sade den ene: »Jag borde
väl ha kommit in här idag — jag kom klockan ett, strax
efter se’n kön började bildas.. . Men de ha sina favoriter,
som de släppa in kväll efter kväll.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
