- Project Runeberg -  Afgrundens folk /
72

(1916) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Åkaren och grofsnickaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anständighet fordrar — innan åkaren försiktigt närmade
sitt pekfinger till knappen och berörde den så svagt och
så hastigt som möjligt. Jag har sett män vänta på
afgörande öfver lif och död — men ångestfull spänning
talade mindre tydligt ur deras anletsdrag än ur de
bägges, som här afvaktade portvaktens ankomst.

Han kom. Han såg knappast på oss. »Fullt!» sade
han och stängde sin dörr.

»En natt till som förut», jämrade snickaren. Åkaren
såg gråblek och glåmig ut i dunklet.

Urskiljningslös välgörenhet är lastbar, påstå de
professionella filantroperna. Nåväl — jag beslöt mig för att
vara lastbar.

»Kom! Tag er knif och kom hit», sade jag till åkaren
och drog honom med mig in i en mörk gränd.

Han stirrade på mig helt förskrämd och försökte att
göra sig lös. Möjligen misstänkte han mig för att vara
en ny Jack-the-Ripper med särskild passion för gamla
manliga fattighjon. Eller också trodde han, att jag ville
förleda honom att begå något förtvifladt brott. I alla
händelser var han rädd.

Man påminner sig kanske, att jag från början hade
sylt in ett guldmynt i ärmhålet innanför min skjorta.
Det skulle vara min nödhjälpsfond, och jag kände mig
nu för första gången manad att använda den.

Icke förrän jag hade utfört de mest vridande och
vrängande rörelser och visat åkaren det runda insydda
myntet, lyckades jag få hans hjälp. Och till och med då
darrade hans hand så, att jag var rädd att han skulle
sprätta upp mig i stället för stygnen, och jag var
tvungen att ta knifven och fortsätta själf. Så kom guldmyntet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 7 20:52:21 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljafgrund/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free