- Project Runeberg -  Afgrundens folk /
91

(1916) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. I härberget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

efter att ha gnidits mot andra mäns kroppar. Mitt
jämnmod blef just icke återstäldt af att i detsamma få se en
stackars uslings rygg full af blodiga märken efter bett
af ohyra och efter hans egna naglar.

Man lämnade mig en skjorta — och jag kunde icke
låta bli att undra, huru många som hade användt den
förut. Med ett par filtar under armen traskade jag nu af
till sofsalen. Det var ett långt och smalt rum, genom
hvilket ett par långa järnräcken löpte. Mellan dessa
räcken voro icke hängmattor, utan stycken af säckväf spända,
sex fot långa och knappt två fot breda. Detta var
sofplatserna, och de voro åtskilda genom sex tums
mellanrum, samt befunno sig på ungefär åtta tums höjd öfver
golfvet. Den värsta svårigheten med dem var, att de
sutto något högre vid hufvudet än vid fotterna, hvilket
hade till följd, att kroppen oupphörligt sjönk nedåt.
Och då de voro fastade vid gemensamma järnstänger,
så behöfdes det endast, att en af oss rörde på sig aldrig
så litet, för att allesammans skulle komma i gungning.
Så snart jag hade slumrat till, kunde jag vara säker på att
någon försökte återtaga sitt ursprungliga läge, från hvilket
han hade sjunkit ned, och så blef jag återigen väckt.

Många timmar förgingo innan jag kunde somna.
Klockan var ju endast sju på kvällen, då vi gingo till hvila,
och barnen fortforo att leka och skrika ute på gatan nästan
till midnatt. Luften i rummet var afskyvärd och
kväljande, och med min uppjagade fantasi tyckte jag, att det
kröp och krälade öfver hela min kropp, så att jag var
nära att bli galen. Det allmänna pustandet, brummandet
och snarkandet lät som ett frustande af något
hafsvidunder, och flera gånger väcktes vi af gälla skrik och
tjut från en eller annan, som reds af maran. Mot morgo-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 7 20:52:21 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljafgrund/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free