- Project Runeberg -  Afgrundens folk /
108

(1916) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Utspisningsstället

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mande land. Jag hade känt mig varm om hjärtat vid
första åsynen af hans buckliga gamla hatt, och han var
så ifrigt intresserad af min välfärd, som om vi vore
köttsliga bröder. Vi utbytte alla möjliga slags nyttiga
upplysningar angående landet och dess innevånares seder, jämte
sätten att erhålla föda, tak öfver hufvudet och annat,
och vi skildes åt med verklig bedröfvelse öfver att
nödgas säga hvarandra farväl.

En sak, som särskildt föll mig i ögonen, var
omgifningens korta växt. Jag är endast af medellängd, men
jag var halfva hufvudet längre än nio bland tio. Alla
de infödda voro små, och så voro äfven de utländska
sjömännen. Det fanns endast fem eller sex i hela hopen,
som kunde kallas långa, och dessa voro skandinaver eller
amerikanare. Den längste af dem alla var emellertid ett
undantag från regeln. Han var engelsman, ehuru icke
från London. »Ni skulle passa vid lifgardet», sade jag till
honom. »Träffadt, kamrat», blef hans svar. »Jag har
tjänt där ett raptus, och det ser ut, som om jag skulle
få lof att ge mig dit igen inom kort.»

En timme stodo vi stilla, sammanpackade på gården.
Men sedan började det bli en smula oro i lägret. Man
knuffades så smått och försökte skjuta hvarandra framåt,
och det hördes ett matt sorl af röster. Men där förekom
ingenting ohyfsadt eller våldsamt; det var endast en
naturlig rastlöshet hos trötta och hungriga människor. I
detta kritiska ögonblick kom adjutanten. Jag tyckte
icke om honom. Hans ögon uttryckte ingalunda godhet.
Det fanns hos honom ingenting af den ödmjuke gallilén,
men så mycket mer af höfvidsmannen, som sade: »Ty
jag är ock en människa med välde, och hafver
krigsknektar under mig; och jag säger till den ene: Gack, och
han går; och till den andre: Kom, och han kommer; och
till mina tjänare: Gör detta, och han gör så.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 7 20:52:21 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljafgrund/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free