- Project Runeberg -  Afgrundens folk /
197

(1916) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Kaféer och nattkvarter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Jag förfäktar nu emellertid, att det minsta en man,
som arbetar under dagen, borde ha, är ett rum för sig
själf, där han kan stänga dörren och vara lugn för sina
tillhörigheter; där han kan sätta sig och läsa eller se ut
genom fönstret; där han kan komma och gå när han
vill; där han kan samla några få personliga tillhörigheter
utom dem, han bär med sig på ryggen eller i fickorna;
där han kan hänga upp porträtt af mor och syster
och fästmö, eller af dansöser eller bulldoggar, allt efter
sitt hjärtas kraf — med ett ord en egen plats på jorden,
om hvilken han kan säga: »Detta är mitt rum, min
egen borg; världen får stanna utanför, här är jag herre
och mästare». Den mannen skulle vara en bättre
medborgare, och han skulle också göra bättre dagsarbeten.

Jag stod i en af fattigmanshotellets våningar och
lyssnade. Jag gick från bädd till bädd och betraktade de
sofvande. De flesta af dem voro unga, mellan tjugu och
fyrtio år. De gamla kunna icke förskaffa sig rum på
sådana ställen. De gå till arbetshuset. Men jag betraktade
tjogtals af dessa unga män, och de sågo icke illa ut.
Deras ansikten voro skapade för kvinnors kyssar och deras
halsar för att famnas af kvinnoarmar. De voro
älskvärda som män. Och de voro i stånd att älska.
Umgänget med kvinnan verkar förmildrande och lättande,
och de kunde behöfva ett sådant förmildrande och
lättande inflytande, i stället för att med hvarje dag bli allt
hårdare och sträfvare. Jag undrade, hvar de kvinnor
kunde finnas, hvilkas sällskap stod dem till buds —
och jag hörde i detsamma en gatstrykerskas gälla rusiga
skratt. Leman-street, Waterloo road, Piccadilly och
Strand svarade mig — och nu visste jag hvar de funnos.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 7 20:52:21 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljafgrund/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free