Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strider, stod kamrerskan på gården, och följande
replikskifte gick ganska snabbt af stapeln:
— Hör nu kandidaten! Det var inte riktigt rätt
gjordt af kandidaten att bryta upp dörren då den var spikad.
Min man hade själf spikat den!
— Ja, jag kunde tro det. Det var mycket dåligt
spikadt. Gomorrn, gomorrn.
Nästa natt var dörren naturligtvis bättre spikad, men
Flodén hade beredt sig på eventualiteten och lånat en
hammare och ett stämjärn. Dessa redskap bar han sedermera
på sig en längre tid, och kamrerns krafter räckte inte till
att en enda kväll spika dörren så hårdt, att inte Flodéns
verktyg omintetgjorde hans bemödanden.
Kamrerns energi förslöades så småningom, och en
vacker morgon stod han i egen hög person på gården och
önskade ett samtal med Flodén, då denne i sin gula bonjour
och röda halsduk kom ned från trappan. Flodén stod till
tjänst med största nöje:
— Jag skall säga kandidaten, att jag tål inte längre
det här gycklet. Jag står inte ut med att hvar kväll spika
igen dörrn för kandidaten, yttrade kamrern förgrymmad.
— Det skall inte kamrern säga, svarade Flodén med
trygg tillförsikt. För kamrern, som har ett stillasittande
arbete dagarna i ända, torde lite motion och kroppsarbete
vara ganska nyttigt.
— Ja, det är förstås inte värdt att resonnera med
kandidaten. Ni får flytta nu på stund, men hyran ska’ jag ha!
— Ja, i så fall flyttar jag naturligtvis med detsamma.
Det blef en liten paus. Kamrern hickade efter andan
och var nära nog askgrå i ansiktet. Då och då gjorde han
små piruetter på gården. Mångårige fil. stud. Nils Florén
stod emellertid bredbent och tryggt och smålog med
öfverseende godmodighet. Och så sa’ han plötsligt.
— Jag tycker det är synd om kamrern.
— Synd?!!!
— Ja, jag har verkligen då och då kastat mina ögon
lite smått på kamrerns dotter Alice. (Alice var en firad
skönhet och en stjärna på studentbalerna på Akademiska
föreningen). Jag hade verkligen tänkt göra henne lycklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
