Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra sidan gatan rasslade löfven i nattvinden, månen
kastade några darrande hvita strimmor öfver golfvet, men
invid väggarna och i krokarne lågo skuggorna svarta och
gledo fram och tillbaka, precis som de varit mörksens andar,
tvekande om de skulle träda fram eller ej.
Papageno studerade mig noga för att söka upptäcka
hvad verkan hans berättarkonst månde åstadkomma. Till
min förargelse syntes han ganska belåten med resultatet,
ty han fortsatte oförtrutet i samma allvarsamma och
högtidliga ton som förut, i det han slog upp Nya Testamentet,
noggrant vek några blad och åter lade boken på sin förra
plats.
— Jag skall säga dig, min unge vän, att jag är så
gammal och har bott här så länge, att jag känner andame
här.
Jag visste sannerligen inte hvad jag skulle tro.
Visserligen hade Papageno alltid förefallit mig något konstig i
knoppen så fort han började anlägga Othellofysionomien,
men i vanliga fall var han en karl med ganska klar och skarp
intelligens och med sitt väsen kryddadt af goda portioner
skepsis och ironi såsom det höfdes en något så när
försigkommen yngling i sekelslutet.
Jag stirrade dumt på honom, men han lät sig intet
bekomma.
— Titta på bokhyllan där! Där sitta de som oftast
om nättema, och i natt vet jag särskildt, att de skola sitta
där! Hvilka? Ja, du stirrar, du! Det är mina hustomtar,
mina ordinarie beskyddare och sparlakansläxläsare. Jag
vet inte för huru längesedan de kommo i min väg. Jag
har aldrig bedt att bli bekant med dem, understundom
tycker jag att de alltid varit mig nära, och då jag kom hem
en kväll, sutto de där på hyllan, och se’n ha de egentligen
aldrig velat gå sin väg. Det är nog ett par osaliga andar,
som till straff för sina synder blifvit dömda att vakta och
hålla reda på mig och sitta och blåsa in eld i mitt samvete.
— Jojo, det kan nog behöfvas, vågade jag suckande
invända.
— Tyst! Intet skämt i sådana där saker. Jag har
sökt vagga in dem i förtroende på sista tiden, och akta dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
