Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att reta upp dem! Jag har döpt dem till Jakob och
Johannes.
Hans mörka Othellouppsyn hade med ens försvunnit,
han hade i stället fått ett blidt, leende uttryck i anletet,
och om jag inte misstog mig rullade ett par stora tårar
nedför de fårade kinderna. Hans röst tycktes till en början
stocka sig i halsen då han fortsatte:
— Ibland kommer det för mig som om det skulle vara
samma tomtar, som vi hade på gården därhemma, och
hvilken jag brukade sätta ut risgrynsgröt till om jularna
då jag var en liten en. Ja, jag kan nästan svära på, att det är
desamma. Och det är ju snällt och hyggligt af dem att
vilja lämna den varma goda lagårn och de hvita
mjölkkannorna för att hålla reda på mig, fast jag har det så här.
Han gjorde en paus och frågade med en halft tacksam,
halft misstänksam blick:
— Ja, du har väl hört min historia?
Det hade jag visserligen, åtminstone antydningsvis,
men jag skakade i alla fall på hufvudet.
— Jo, det är en mycket vanlig historia. Vi hade en
stor och ganska fet gård, och jag var äldste sonen och skulle
som sådan rätteligen ha löst ut syskonen, blifvit bonde och
odlat fädemetorfvan, hvilket kanhända varit det klokaste.
Men gubben och jag själf och många därtill ville prompt
ha mig att studera, och.så skickades jag till Lund. Ja, och
så var den saken klar. Pengar ärö gjorda att rulla. Examen
fick jag förstås, men i sista draget då så godt som allt var
slut. Och hvad skall man förresten med examen? Nu
sitter jag här, som du ser, och på många herrans år har jag
inte kännt igen mig själf. Och den lilla befattning jag har
tror jag inte mången skulle vilja byta sig till.
Han yttrade detta senare i en lugn och undergifven
ton, hvadan jag nästan hoppades att han åter tagit sitt
förnuft till fånga.
Han drog af ena strumpan och beskrifvande ett
korstecken med plagget i luften fortsatte han i liviskande ton:
— Vi voro särdeles goda vänner i början, tomtarne
och jag, men på sista tiden ha de blifvit mer och mer kitsliga
af sig och unna mig hvarken rast eller ro. Men nu har jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
