Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
outtröttlige herden uppsamla de förvillade fåren i den ende
sanne faderns sköte! — O, I belackare och I dumdristige?
— I sen intet och I hören intet. — I vandren förtappelsens
stigar, och I sen icke afgrunden vid edra fotter. — Tecken
och under tron I ej mera, ty barnahjärtat är vordet till
sten. — O, I elända och beklagansvärda, dem djäfvulen
har satt brand i köttet och blodet, att själarna skola
förtorka och Sarons liljor vissna. — Si de klara vattubrunnar,
si de starka Herrans läglar som aldrig skola gå sönder, ty
de föra lifvets vatten. — Saliga, saliga, säger Herran, äro
de som icke se och dock tro. — Salige äro de enfaldige,
salige äro de fåkunnige, som lefva i Herran, salige äro de,
som aldrig fått smaka otrons gift. — Och lagen, du skall
hafva, den gafs på Sinai bärg, och ristad är den på
koppar-taflor. — Följa skall du i änsglan och svett dessa bud, ty
Herran din Gud är en stark hämnare, och inga andra gudar
skall du hafva för mig, säger Herran. — Och Herren är en
molnstod och en eldstod, och han vandrar före oss i öknen.
— Och hans tecken skola vi följa, och hans under skola vi
tro. — Ja, säger Herren, salige äro de som icke se, salige äro
de som se med barnaögon. — Salige äro de som se med
barnaögon, dem världen och djäfvulen icke förblindat. —
Ty för dem skola Sarons liljor åter dofta och blomstra. —
Si Sarons vattubrunnar. —
Jag låg länge och lyssnade i stum andakt till den rostiga,
släpande stämman utan att få klart för mig hvad detta
egentligen månde vara. Det föreföll mig som en röst ur
det okända, ur de tjocka outgrundliga molnen kring Sinai
bärg.
Plötsligt dök ett ljus upp för mig, och jag började
verkligen småskratta, trots jag fortfarande låg och huttrade af
köld. Det var ju ingen annan än den där lille rödhårige
teologen, som bodde här i studentkasernen. Samme
lill-gamle teolog, som ännu inte på långt när tagit teologikofilen,
men ändå hvar natt öfvade sig med ljufliga predikningar.
Hans röst domnade bort så småningom, och full af
medömkan drog jag knäna upp till hakan och försökte
åter inslumra.
Då hörde jag plötsligt en stark smäll som af en stor
dörr, som springer upp. Och med detsamma började det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
