Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då han kom fram till staden plockade han fram dem för att
se riktigt fin och blank och snygg ut om fotterna.
Men det var en snäll gubbe i alla fall, jag minnes ännu
med hvilken längtan jag emotsåg hans besök. På armen
hade han alltid en liten korg, och i den hade han alltid hallon,
smultron, björnbär eller buketter af markens och
trädgårdens skönsta blomster, då det ej var bärskördetid. Men
han hade som oftast något annat som jag skattade högre.
Han älskade hemslöjd i trä, och esomoftast hade han med
sig en liten träspade eller en rifva åt mig att kratta i sanden
med. En gång hade han till och med en liten leksaksrullbör
på ryggen en marknadsdag. Jag kunde tydligen inte
annat än tycka om en dylik snäll morfar och längta efter hans
besök.
Han talade inte mycket, den gubben, han smålog för
det mesta. Folk som i hela sitt lif röj dt skog och mark och
skött åker och äng samt trafvat allena dag ut och dag in,
vår, sommar, höst och vinter under Guds klara himmel —
de tala inte mycket, men de småle ofta. Och jag minns
det leendet då jag som liten pilt klef upp på hans knä och
lekte med en gammal besynnerlig urkedja, hvars förnämsta
berlock var en nyckel af de bastantaste dimensioner,
fullkomligt i stil med den stora silfverrofva, som pickade
innanför vadmalsvästfickan, så det hördes lång väg.
Nils Johansson (på skånska Nejls Johansen) hette
gubben, och far hans hade varit med Karl Johan, »då di
skod opp Lepsi portar mä läntjekulor och katätjäser».
Men äfventyrslustan, som städse ligger förborgad hos
skånska pojkar, till och med bakom de frommaste blå ögon,
och den enfaldigaste uppsyn, hade aldrig fått någon vidare
makt med honom. Han hade stannat vid torfvan och
skött sin egen torfva själf i öfver ett halft hundrade år,
och nu var han gammal vorden.
Då moran hans dött, hade han lämnat ifrån sig gården
åt äldste sonen och själf flyttat ifrån storstugan till en mindre
dylik bredvid logen. Han hade tagit sig pension, det vill
säga, han lefde numera »på undantag», och det »undantaget»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
