Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min vän stensättaren.
En af de bästa vänner jag haft hette Pärsson, var
sten-sättare till yrket och smålänning till börden. Jag ser ingen
orsak hvarför inte en skald skulle få ha till vän en person,
som fast han hette Pärsson, var stensättare till yrket och
smålänning till börden.
Jag gjorde hans bekantskap under något egendomliga
omständigheter, och redan första gången vi träffades gjorde
han mig en tjänst, som kanske räddade mig från en tids
fängelse,
Jag hade vistats en tid i kronans kläder, var vorden
svårliga krank — ej blott skoskaf, som numera lär betraktas
som disciplinbrott. På grund af denna krankhet hade jag
blifvit forslad till vår kära hufvudstads garnisonssjukhus att
i stillhet och lugn hvila ut några veckor från krigar mödor na.
Sedan jag blifvit tvagen och borstad af en äldre dam i ett
trängre badkar, befann jag mig liggande på rygg i en enkel
järnsäng i en stor sal tillsammans med femton andra
ynglingar. Intet ondt anande tände jag en cigarett och lät
röken i fina blå ringar stiga mot det åldriga taket.
Då öppnades dörren, och i öppningen visade sig en
äldre herre med barskt utseende. Denne herre var doktorn.
— Jaså, har ni rökt nu igen! Det här kommer att ta
en ända med förskräckelse.
Så talade han och lät sina argusblickar sväfva kring
salen. Lugn som alltid stack jag handen med den
brinnande cigaretten under sängbottnen. Jag vet inte om det
var på grund af draget eller någon annan orsak, men
röken ringlade sig bort till sängen bredvid min och sväfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
