Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Primadonnan vid kasten.
Då jag första gången i mitt lif lyckades förvärfva mig
namn, heder och värdighet af hufvudredaktör var jag nitton
år gammal. En ganska respektabel ålder tyckte jag själf
på den tiden.
Hvad det märkvärdiga bladet i fråga hette angår ju
strängt taget ingen, han må vara aldrig så nyfiken, men vi
kunna ju för skoj skull kalla det »Hufvudstaden», ty det
kom verkligen ut här i sta’n och skulle utgöra ett organ
för de mest vidsträfvande intressen — hvilka kommer jag
dock ej ihåg så noga numera, och gudskelof för det!
Det var ett underligt tryckeri. Det skulle kunna
prydt sin plats hvar som helst i Texas, Dakota eller
annorstädes i Vilda Västern. Det var ett gammalt rankigt hus,
som låg vid en af stadens yttersta gator med utsikt åt en
slätt, och på andra sidan denna sträckte sig en mörk skog.
Det låg särdeles inbjudande att när som helst bli sprängdt
i luften af någon glad liga af illasinnade kväsargrabbar.
Och redan från första stund kände jag ett starkt behof att
köpa mig en massa pistoler, änterbilor och kofötter. Ty
ingen kunde ju veta, hvad som kunde komma att inträffa.
Genom springorna i det gamla husets väggar tjöto alla
himmelens vindar, och den gamle väderflöjeln på taket
hvisslade som socialistiska ungdomsklubben på ett
religionsmöte i Folkets hus.
I första rummet stodo tre små gubbar vid kasten. Jag
vet inte, om de brukade intaga någon fast föda, men hela
golfvet var fullt med tömda ölbuteljer i symmetriskt vackra
rader. Jag är säker på, att jag slog an på dem redan vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
