Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tolfskillingen,
Ett blad ur hvardagslifvets mystik.
Jag kände en gång en stor stark karl. Hans hållning
var ståtlig, hans muskler välbildade och hans uppsyn sådan,
att han godt skulle kunnat stanna blodet i hvilken
exeku-tionsbetjänt som helst, om det knep. Den mannen hade
stått för kulor i krig, han hade bestigit höga fjäll och
skeppsbruten simmat omkring på en planka i Atlanten. Han
fruktade intet mellan himmel och jord midt på ljusa dagen.
Men karlen var mörkrädd. Det låter löjligt, men han
skulle omöjligt kunnat gå ensam upp på en vind i skumrasket.
Och sofva kunde han inte, om han än ätit en aldrig så styf
supé, såvida han inte var säker på, att det fanns folk i
närheten. Han skulle en gång slå sig lös och bo ensam i en
stuga ute bland skären. Men fast det var i de ljusa
nätternas tid fick han gråa hår på tre dygn och flyttade
skynd-sammeligen in igen till staden, till människorna. Så snart
skuggorna börjat sin sällsamma lek blef han i ensamheten
alldeles som ett stackars litet barn, som man skrämt med
busen, hans själ genombäfvades af rädsla, och han skalf
som ett asplöf i mörkret.
Härför fick han naturligtvis lida mycken smälek och
stort gyckel, men han blef alltid allvarsam, och man såg
tydligt hur karlen led.
»Jag har aldrig fruktat kött och blod», sa’ han. »Men
jag är mäkta rädd för skuggor.»
Nå, »under medvetandets tröskel» finnas många,
ännu aldrig pejlade djup. Och mycket, som för
hvardags-blicken i hvardagsljuset synes löjligt och dumt, är måhända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
