Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett strandhugg på det oförklarades och outforskades
oändliga kuster.
Min gode läsare, jag tänker ingalunda lösa några
psykiska problem eller ge mig in på några högre filosofiska
spekulationer, som du i alla fall inte skulle begripa. Men
en smula ur hvardagslifvets mystik tror jag ej skall skada
dig, där du i din hängmatta ligger försjunken i lättjans
för-därfliga armar.
Har du ett någorlunda sensibelt temperament har du
förmodligen någon gång lagt märke till följande:
Du vandrar en dag gatan framåt, utan att tänka på
något särskildt och utan att i nämnvärd grad spänna
uppmärksamheten å omgifningen. Rundtorn brusar gatulifvet,
du möter människor en och en samt i flockar, andra snudda
vid din ärm, knuffa dig och rusa förbi dig. Men du går
lugn din väg, ser dig hvarken åt höger eller vänster,
butik-fönstrens lockelser glida dig likgiltigt förbi och ett trefligt
slagsmål i rännstenen mellan en tax och en ullmerdogg in
tresserar dig inte ett dugg.
Plötsligt kommer du att tänka på en bekant. Alldeles
omotiveradt, utan det minsta sammanhang med din
föregående tankekedja. Du ser hans ansikte tydligt framför
dig, det sväfvar rundt omkring dig i luften, och du söker
fåfängt på en stund bli kvitt den bilden. Så förbleknar den
då så småningom du tänker på något helt annat och
fortsätter obesvärad din promenad. Du kan vandra en minut
eller så, oftast mindre, du kan ha passerat ett gathörn
eller par, då du plötsligt — står ansikte mot ansikte med
den, som nyss så lifligt föresväfvade ditt inre öga.
Jag kommer särskildt ihåg ett ganska märkligt fall.
Jag hade en dag förirrat mig långt ut på Söder och
vandrade genom kvarter, som sällan min fot beträdt. Det
var nyuppstampade hyreskaserner och det var små
pittoreska kåkar, klättrande omkring på klippor, dem ännu ej
spekulationsilskan och vandalismen hunnit spränga bort.
Som jag traskar där, försjunken i diverse betraktelser
öfver gammalt och nytt, kommer jag alldeles omotiveradt
att tänka på en bekant. Det var en ung lofvande artist,
som jag för ett eller annat år sedan sällskapat rätt mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
