Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hand, men den handen var väl knappt mer än tio somrar
gammal, så det var inte så mycket. Glad och stolt stoppade
jag det kraflande kräket försiktigt i fickan och sprang hem
uppför de branta gränderna, framåt landsvägen till det
hvita huset vid trädgården. Det var en bra bit, men jag
hade brådtom, ty jag ville glädja min moder med denna
aftonspis.
Min mor stod i köket och lagade helt annan kvällsmat.
Hon såg något förebrående på mig därför att jag kom väl
sent hem, men den här gången kände jag inga
samvetsförebråelser utan satte krabban på köksbordet, triumferande
öfver att på något sätt kunna bidraga till familjens
uppehälle.
— Hvad skall du med krabban, barn lilla?
— Kokas förstås!
— Nej, det är synd att koka en så liten krabba. Och
förresten blir det ingenting kvar på den. Gå ut och släpp
den i rännstenen, så får den gå.
Jag gick ut och släppte krabban i rännstenen. Men
så föll det mig in, att detta var ännu mera synd om
krabban. Det var långt för mig till sjön och följaktligen ännu
längre för den lilla krabban.
Då fattade jag ett raskt beslut. Jag fångade åter det
tveksamt framtrefvande djuret och sprang till den
bortersta vrån af trädgården. Där hängde från ett par
half-förtorkade syrénbuskar ännu några doftande klasar öfver
en flat sten. Jag lade den illa krabban på flata stenen, grep
en annan mindre och slog till. Krasch! Jag har aldrig
hört ett så hemskt ljud. Och så såg jag ett par klor, som
hjälplöst öppnade sig. Jag slog en gång till, slog två gånger,
tre gånger–––—. De blef så svart omkring mig bland
buskarna i trädgården och det fortaste benen kunde bära
mig sprang jag in och kröp snart frysande ned i min lilla
säng––––-
Grosshandlaren drack ur sitt glas och stirrade på mig
med ett egendomligt leende. De små stickande ögonen
hape blifvit stora och blanka med onaturligt vidgade pupiler.
— Du må tro hvad du vill, fortsatte han, men ännu
har ingen episod i mitt lif så hårdt etsat sig in i mitt minne!
Men hvad tror du själf egentligen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
