Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Just där stora landsvägen från Allerum delar sig för
att sända en arm inåt Jonstorp och den andra till Höganäs
låg gamla Snärpagården. Nu ligger där en gård med annat
namn, men det hör inte hit.
Det var väl öfver en half mil ned till hafs, men ofta
förirrade sig dock måsame från Öresund in öfver ägorna,
och i de nordliga vindarna kunde man understundom ännu
känna saltstänket. Bortom fälten och bokskogarna
böljade Hallandsåsens linjer, och längst bort i nordväst stod
Kullabärg ut i Kattegat som en dunkelblå jätte.
Den gamla gården var nästan gömd innanför den stora
hagens vördnadsvärda aplar och päronträd, endast
manbyggnaden, en ryggåsastuga med väggame timrade af väldiga,
rödmålade stockar, reste sig imponerande i midten. På
ömse sidor om de stora, smått urhålkade stenplattor, som
bildade fotstegen till hufvudingången, reste sig ett par
mör-sare, men när och hur man egentligen kommit öfver dessa
morska persedlar därom visste ingen att förtälja. Midt på
det breda halmtaket var ett stort fönster, och för öfrigt
växte gula blomster och gröna blader däroppe så tätt, att
hade det varit i ett fattigare och snålare landskap hade
man minst släppt dit ett par får på bete.
Hur Pär Truls på Snärpagården fått den där Putta
Långhaka di kalla’na, till mora var det ingen som
egentligen begrep, troligen allra minst han själf. Hon hade
kommit dit som piga redan på den tiden då Pär nyss tagit
gården efter far sin, och efter en liten tid blef karlen nästan som
förgjord. Lifvad och glad hade han varit förut och
raljerat och haft hyss tillhopa med hvarannan tös i bygden.
Nu gick han och hängde hufvudet och glodde i backen och
grubbla och grubbla och kunde knappt snacka ett klokt
ord med en människa. Och mötte han en tös och skulle
b ju till att vara uppspelt och slå slams som han förut brukt,
stod han där ackurat som ett annat får.
Men det värsta var, att all märg och must tyckte
liksom utsugen på’n. Han blef virrig i skallen och liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
