Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oceanplöjaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och nu kom det plötsligt över honom en
överväldigande känsla av den enslighet, vari han hade levat
under dessa två och ett tredjedels år. All oro och alla
förtretligheter hade han behållit för sig. Han hade icke
delat dem med någon. Hans bägge närmaste män voro
för unga och livliga, och styrmannen var för dum.
Ingen möjlighet att rådgöra med dem. En enda
passagerare hade delat hans hytt — känslan av hans
dryga ansvar. De hade ätit tillsammans, vandrat av och an
på kommandobryggan tillsammans och gått till sängs
tillsammans.
»Uff!» mumlade han vid tanken på denne bistre
kamrat. »Nu ä’ jag dej kvitt och det lyckligt och
väl — för en tid.»
I land gick han förbi de sista av manskapet med
deras bagage, och hos kommissionären fick han med
sedvanlig senfärdighet sina affärer klarerade. Där
bjöds han att »gå med ut och dricka ett glas», men
begärde mjölk och soda.
»Ä’ visst inte absolutist», förklarade han, »men kan
inte för mitt liv tåla öl eller whisky.»
Tidigt på eftermiddagen sedan han slutat avlöna
besättningen, skyndade han till det privatkontor, där
man sagt att hans hustru väntade på honom.
Hans ögon sökte först henne, ehuru han känt sig
starkt frestad att kasta en hastig blick på den lille
som satt i stolen bredvid henne. Efter en lång
omfamning höll han henne ifrån sig och såg länge och
stadigt in i hennes ansikte, liksom för att mätta sina
ögon med varje drag och undrande över att han icke i
dem kunde märka något spår efter den tid som gått.
En varmhjärtad man ansågs han för att vara av sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
