- Project Runeberg -  John Finkelman /
41

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Scotty eller John Finkelman eller båda två blevo
naturligtvis förargade över mina anmärkningar. Men
det gjorde mig ingenting. Jag kunde klå vilken
förrymd jungman på sjutton år som helst. Scotty och
jag »skällde» och flaxade av ilska som ett par
tuppkycklingar, tills harpuneraren slog i ännu ett glas
för att vi skulle få tillfälle att göra upp. Det gjorde
vi också, och med armarna om varandras hals svuro
vi evig vänskap, alldeles som Svar te Matt och Tom
Morrisey i köket ute vid San Mateo. Och när jag
kom ihåg det, förstod jag, att jag till sist blivit karl,
trots mina futtiga fjorton år, en karl lika stor och
duktig som de där två grovhuggna jättarna som hade
grälat och försonats den där minnesrika
söndagsmorgonen för länge sedan.

Vi hade nu hunnit fram till det sjungande stadiet,
och jag stämde in med Scotty och harpuneraren i
refrängen på alla möjliga sjömans visor. Det var här
i kajutan på Frifräsaren som jag för första gången
lyssnade till en hel hop slagdängor, som jag sedan hörde
sjöfolk sjunga överallt. Å, det var storartat! Jag
började fatta livets mening. Här fanns inte något
alldagligt, det var inte Oaklandsfjorden, inte att ränna
omkring med tidningar ur hus och i hus, inte att fara
på en isvagn eller att resa käglor. Hela världen var
min, alla dess stigar lågo under mina fötter, och John
P’inkelman lurade min fantasi till att som rama
verkligheten se det liv av äventyr jag ständigt längtade
efter.

Vi voro inte vanliga människor. Vi voro tre
halv-rusiga unga gudar, otroligt visa, underbart genialiska
och med krafter utan all gräns, Å, — och det säger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free