Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bidraga till festligheten i sandtaget. Och Scotty
sade upp sig som gast hos mig och gav sig under natten
i väg med ett par filtar, som voro mina. Samma
natt, medan tjuvfiskarna lågo döddruckna i sina
kojer, svängde skonaren och Renen i den stigande floden
kring sina ankaren. Uaxbåten, som ännu var fylld
av sten och vatten, låg kvar på bottnen.
Tidigt på morgonen fick jag höra vilda rop från
Renen och tumlade ut i den kyliga grådagern för att
bevittna en syn som kom hela strandgatan att skratta
i flera dagar efteråt. Den vackra laxbåten låg på den
hårda sanden tillplattad som en pannkaka, medan
Franske Franks skonare och Renen lågo över den.
Olyckligtvis hade ett par plankor i Renen blivit
inbräckta av laxbåtens starka ekför. Tidvattnet, som
höll på att stiga, hade strömmat in genom hålet och
väckt Nelson, när det stigit ända upp i kojen till
honom. Jag hjälpte till att pumpa och reparera
skadan.
Så lagade Nelson i ordning frukost, medan vi tänkte
över situationen. Han var pank, jag också. Den
där belöningen på femtio dollars skulle naturligtvis
aldrig betalas ut för de spillror som lågo i sanden
tilder oss. Han hade en sårad hand och ingen gast.
Jag hade ett uppbränt storsegel och ingen gast. »Vad
säger du, om vi båda . . .?» frågade Nelson.
»Kyss till», svarade jag. Och på det sättet blev
jag kompanjon med Unga Skrapnosen, den vildaste
och galnaste av oss alla. Vi lånade pengar till
utrustning och proviant av John Heinhold, fyllde våra
vattenfat och seglade samma dag utåt
ostronbankarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
