- Project Runeberg -  John Finkelman /
84

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

J ag kunde tävla med vem som helst, glas om glas, och
drack i bland mer än jag behövde för att visa vad
jag var för en karl. När min medvetslösa lekamen en
morgon lösgjordes från näten i en gistgård, dit jag i
fyllan och villan raglat kvällen förut, och när man
överallt hade omåttligt roligt åt det vid glasens klang,
kände jag mig verkligen riktigt stolt.

Och när jag en gång under tre hela veckor aldrig
drog ett nyktert andedrag, kände jag mig säker på
att jag nått toppen. Ingen kunde gå om mig i den
vägen. Det var tid för mig att börja röra på mig.
Ty, antingen jag var full eller nykter, viskade alltid
någonting innerst inne att detta ändå inte var livet,
så som jag levde det. Den där viskningen var min
lycka. Jag råkade vara så skapad att jag kunde höra
den, hur den kallade mig bort och ut i världen. Det
var inte klokhet från min sida. Det var nyfikenhet,
kunskapsbegär, en oro och ett sökande efter under,
som jag sett glimta eller anat mig till. Vad tjänade
livet till, om detta var alltsammans? Nej, det fanns
någonting mera, fjärran och bortom. Och med
hänsyn till min mycket senare utveckling som drinkare
är det skäl i att komma ihåg dennna viskning, denna
aning om ting, som funnos bakom mitt liv, ty de voro
bestämda att spela en fruktansvärd roll i mina senare
brottningar med John Finkelman.

Men vad som kom mig att omedelbart sätta mitt
beslut i verket att draga vidare var ett streck av John
Finkelman, ett förskräckligt, otroligt streck, som
blottade en avgrund av rus som jag aldrig drömt om.
Klockan ett en morgon efter ett otäckt rus raglade
jag. ombord på slupen för att gå till kojs. Tidvattnet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free