- Project Runeberg -  John Finkelman /
85

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sveper genom Carquinezsundet som i en kvarndamm
och det var full ebb då jag ramlade över bord. Det
fanns ingen människa i närheten. Jag föides bort av
strömmen. Jag blev inte rädd, jag tyckte snarare att
olyckshändelsen var riktigt trevlig. Jag var en god
simmare och i mitt upphettade tillstånd svalkade
beröringen med vattnet min hud som kallt linne.

Och så spelade John Finkelman ut sin vansinniga
trumf mot mig. Jag greps plötsligt av något slags
virrig idé att jag skulle gå ut med tidvattnet. Det
hade aldrig funnits något sjukligt hos mig, sj älvmor
ds-tankar hade aldrig haft plats i min hjärna. Men när
de nu kommo, tyckte jag att det skulle vara ett
riktigt lysande slut på min korta men spännande bana.
Jag som aldrig vetat av en flickas kärlek eller en
kvinnas eller ett barns, jag som aldrig gått ett steg
på konstens milsvida fält eller bestigit filosofiens
st järnekalla höjder eller sett mer än ett
knappnålshuvuds yta av den underbara världen — jag tyckte nu
att detta var allt, att jag sett allt, levat allt, varit allt
vad som var värdt någonting, och att det nu var tid på
att det blev slut. Detta var John Finkelmans
bovstreck att förgifta min fantasi och i narkotiska
drömmar släpa mig mot döden.

Å, han var så övertygande. Jag hade verkligen
erfarit allt i livet, och det var inte mycket att tala om.
Den djuriska fylla, vari jag levat under veckor och
som följdes av en känsla av förnedring och
syndfullhet, var det sista och bästa, och jag kunde själv se
vad den var värd. Alla de där skränfockarna och
sluskarna som jag bjudit på sprit över lag — det var
det enda som åstertod av liv. Skulle jag vilja bli

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free